Intervallträning med Tjejmilen-tjejerna

I måndags var det löpträning med Tjejmilen-tjejerna. Intervallträning stod på schemat. Slingan i Rosenholm var inte isfri, så det fick bli grusvägarna i stället. Vi var ett tjugotal, taggade till tusen.

Ett dilemma är att jag känner mig i underkant tränad jämfört med de andra i ”min” grupp. Första gruppen är till för dem som ”vill komma igång och lära sig springa 5 km” och andra gruppen är till för dem som ”kan springa 5 km och lite till”. Det finns en tredje grupp också, för dem som ”klarar av att springa 10 km”. Men få väljer den sista gruppen, för det är för sent på kvällen sannolikt. Eller så underskattar de sin egen förmåga.

Så hur mycket jag än kämpar så känner jag mig sämst i gruppen. Ingen större fara med det förvisso, jag blir ju knappast ifrånsprungen eller så, men jag föredrar nog att befinna mig i mittenskiktet åtminstone, varken ”bäst” eller ”sämst”. Det är ju så jag ser på min löpträning. Jag gör det helt okej, varken bra eller dåligt.

Men man ska ju alltid mäta sig med sig själv, ingen annan. Eller hur?!

En fördel är att jag alltid har någon att ”ta rygg på”. Nackdelen är att jag går ut för hårt, och inte orkar i längden. Jag har inte sprungit mycket ute i vinter, och absolut inte på ”mjukt” underlag. Det frestar på fötterna rätt rejält märkte jag. Fötterna vinklas liksom uppåt och åt sidan hela tiden, på ett sätt som inte sker på löpband och asfalt.

Intervallträning är också perfekt med en grupp som har olika förutsättningar. Efter uppvärmning och diverse övningar (utfall, indianhopp etc) skulle vi springa 2 min åt ena hållet och sedan gåvila på stället. Jag gick ut rätt hårt. Inte spurttempo, men halvvägs dit åtminstone. När coach Anna skrek ”en minut kvar” trodde jag att jag skulle dö, jag orkade knappt en meter till. Så jag blev givetvis omsprungen av alla andra.

Efter 2 min gåvila på stället skulle vi springa 1 minut åt andra hållet, och det funkade bättre i mitt halvhöga tempo. Sen gåvila på stället 1 minut, och därefter 2 x 30 sek med lika mycket vila emellan. Lika mycket vila som man sprungit således. Springa fram och tillbaka funkar bra om man inte har så stor yta att tillgå, det räcker med en bit av en grusväg helt enkelt. Men givetvis kan man köra intervaller åt ett håll också.

Planen är nu att intervallträna en gång per vecka, för ingenting påverkar flåset positivt så mycket som det. Sju-åtta intervaller med kombon 2 min-1 min-30 sek-30 sek ska det bli. Men jag ska ta det lugnare första intervallen 🙂

I duschen efteråt la jag märke till ett fenomen som är vanligt när jag jobbat hårt. Jag hostar jättemycket, trots att jag inte är ett dugg förkyld. I måndags hostade jag till och från hela kvällen faktiskt, mycket märkligt. Någon sa att det är ansträngsastma, men jag har aldrig haft anlag för astma och jag upplever det inte som att jag har svårt att få luft. Jag kan bara inte låta bli att hosta.

Jag frågade coach Anna om det och hon sa att det är vanligt när man utmanat flåset, och tänjt på sina gränser. Så jag får se det som kvitto på att jag jobbade på bra i måndags helt enkelt 🙂

För övrigt är jag sjukt imponerad av coach Anna. I måndags kväll sprang hon med tre grupper! Och hela tiden pratade hon och peppade oss. Hon är en enorm inspiratör 🙂