Just another WordPress.com weblog

Arkiv för kategorin ‘Må bra’

Godmorgon, eller morgon i alla fall


Klockan ringde 06.00. Dags att återgå till jobbet efter semestern. Jag älskar verkligen tidiga morgnar, men endast jobb kan få upp mig.

Jag älskar den höga, klara, kyliga luften på förhösten. Jag älskar lugnet efter sommaren. Jag älskar känslan av terminsstart, nya projekt som ska sättas igång.

Ända sen jag födde äldsta dottern i september för snart 19 år sen har jag älskat förhösten än mer. Jag förknippar den nog med känslorna jag hade då. Och nu ska hon flytta 😞 Kan knappt förstå det.

Efter många års övertalning har jag i sommar lyckats få min mamma att flytta till min hemstad. Jag är ensambarn och hon behöver mig i vardagen mycket mer nu när hon är äldre.

Ödets ironi gör att äldsta dottern nu flyttar till min barndomsstad, för att plugga i fem år. Jag hoppas innerligt att hon flyttar tillbaka sen. Tills dess ska jag kämpa för att vi ska fortsätta ha en vardagskontakt. Det finns ju Skype 😊

Klimakteriekärring 

Jag fyller 47 år i höst och just nu stormar klimakteriet som värst i min kropp. Svettningar både dagtid och nattetid har jag haft sen jag fyllde 40 år, men nu har mensen börjat spöka också 😞

Det senaste året har mensen kommit tätare. Från en punktlig menscykel på 26 dagar till 20-22 dagar. Urjobbigt! I slutet av juni kom mensen först dag 30, och sen har det inte riktigt slutat. Enstaka dagar utan mens, däremellan enorma mängder.

Jag har ringt gyn för konsultation, och det är ”helt normalt”. Hur kan det vara normalt att blöda nonstop vecka efter vecka när mensen snart ska ta slut? Jo, ”det är helt normalt, och övergående”.

Tydligen är det brist på gulkroppshormon som gör detta. Livmodern får liksom inte veta att den kan sluta blöda efter några dagar, så den bara fortsätter. Exakt hur det går till kan jag inte förklara, även om jag googlat massor så är det något i logiken som haltar grovt.

Svettningarna beror på östrogenbrist, och de rikliga blödningarna som aldrig tar slut beror på gulkroppshormonbrist. Så är det, och det är tydligen bara att gilla läget.

Och ingen vet hur lång tid det kan ta innan mensen packar ihop för gott och drar. Det kan ske imorgon, eller om ett år. Trippelsuck.

Jag tiger och lider ett tag till, men blir det inte bättre snart ska jag tigga och be till mig en hormonspiral. De ska tydligen funka bra i övergången.

Jag är oerhört tacksam över att jag använder menskopp, annars hade jag blivit typ ruinerad på mensskydd. Blodgivning har jag dock fått avboka tre gånger i sommar. Jag har fått ny tid i slutet av september, hoppas jag kan gå då.

Ställtid och drälltid

Vid den här tiden på året är kalendern rätt så knökfull, både på arbetstid och på fritiden. Allt ska hinnas med innan sommarsemestrarna tar vid. Vi stressar för att vara lediga.

Bodil Jönsson skrev sin bok ”Tio tankar om tid” år 1999. Då myntade hon begreppet ställtid. Den tid det tar att ställa in sig på olika saker, att ställa i ordning. Och lika mycket att ”ställa av” – att smälta intryck, reflektera och analysera.

Det handlar inte bara om att ställa om fysiskt och praktiskt, utan också mentalt. Ladda och ladda av helt enkelt.

I morse hade jag ett studiebesök, en grupp elever från en gymnasieskola. Det är inte en arbetsuppgift jag utför så ofta, det händer bara någon gång ibland. Oftast är jag inte speciellt förberedd – jag försöker ta emot bollen på studs, det blir lite som det blir. Och det känns inte så bra, det skaver lite av obehag.

Ibland är jag för långrandig inledningsvis, och då rinner tiden iväg. Ibland är gensvaret från eleverna inte så stort, och då får jag tugga på tomgång känns det som. Ibland är de väldigt aktiva och frågvisa, och jag får inte sagt vad jag egentligen vill säga alls.

Dessa studiebesök är förstås uppskrivna i min kalender, men ändå kommer det nästan som en överraskning när de står därute i receptionen och frågar efter mig. Det känns inte heller bra – att komma galopperande med andan i halsen.

Igår eftermiddag kom jag att tänka på just ställtid, hur viktigt det är att förbereda sig. Så jag ägnade ungefär två timmars arbetstid åt att göra en enkel powerpoint, som fungerade som en röd tråd för mitt berättande, för att få med alla bitar.

Jag förberedde även en del annat, fixade fram lite BLT-presenter bland annat, plus att jag provade tekniken i konferensrummet. Inget är så stressande som när en sladd fattas, och man har inte en aning om hur datorn ska kommunicera med storbildsskärmen så man måste ringa en tekniker det första man gör.

Sen ägnade jag bilresan hem igår och hit till jobbet i morse åt att tänka igenom vad och hur jag skulle berätta om arbetet på en tidning. Har man tänkt igenom några olika formuleringar några gånger så går det lättare att plocka fram dem i skarpt läge.

Så hur gick studiebesöket? Kanon! Jag var 100 procent närvarande där och då, hade stenkoll på klockan, och hann med allt jag ville berätta. Besökarna var också nöjda, inte minst med presenterna de fick. Och nu har jag ägnat en stund åt reflektion också.

Nästa gång som någon vill komma på studiebesök så vet jag ungefär hur mycket tid och engagemang som krävs. Då kan jag snabbt avgöra om jag har tid eller inte, och slipper stressa upp mig över det.

Nästa sak som jag verkligen vill skapa utrymme för är drälltid. Det är ett annat begrepp som Bodil Jönsson myntade i sin välkända bok om tid. Drälltid är tid då man bara dräller runt och inte gör någon nytta alls. Den typen av ”luft” i tillvaron behövs regelbundet, för hjärnan kan inte jobba på högvarv hela tiden.

Just nu är det dock väldigt ont om drälltid i mitt liv. Varenda dag, kväll och helg är uppbokad med större och mindre åtaganden. Men en stor del av min semester ska bestå av just drälltid. Det har jag skrivit in i min kalender nu 🙂

Våga lära hela livet

Det här inlägget handlar inte om fysisk hälsa, utan mer om träning för hjärnan. Och hjärna och kropp går ju som bekant hand i hand.

I mitt arbete handleder jag ibland praoelever. Jag har också haft förmånen att introducera väldigt många praktikanter och vikarier i yrket som journalist. Det jag har mest kunskap och åsikter om är språket, hur man formulerar sig på bästa sätt.

I handledningen ingår helt naturligt att komma med en hel del kritik. Jag korrekturläser deras texter och har förslag på hur de ska kunna göra annorlunda. Det handlar om allt från enkla stavfel till förslag på hur man kan formulera sig mindre krångligt. Kommatering, skilja på de/dem, och syftningsfel är andra exempel på fel jag rättar.

De senaste åren har jag märkt att praoeleverna generellt har väldigt svårt att ta kritik. De hamnar direkt i försvarsställning, skyller på att de aldrig har skrivit en artikel förut, tidsbrist, att intervjuobjektet var ovant, och så vidare.

De ser helt skräckslagna ut, och stirrar på mig med klotrunda ögon, hummar och stammar, vill sjunka genom stolen, ber om ursäkt för att de finns typ. Själv känner jag mig som värsta elakingen.

Och då framför jag ändå kritiken på ett ”ofarligt” sätt. Jag är snäll och lugn, skäller absolut inte. Jag uttrycker tydligt att ”det här är bara ett förslag på hur du skulle göra annorlunda, min enda avsikt är att din text ska bli bättre, ta absolut inte illa upp, lyssna och lär istället.”

Sen fortsätter vi så under två veckor. De skriver sina texter, jag korrekturläser och kommer med förslag på ändringar. Rätt snabbt förändras deras attityd. Deras försvarsställning mattas av och de bemöter mig istället med kommentarer som ”visst, det har du rätt i”, ”ja, då blir det ju mycket bättre”, ”okej, det har jag inte tänkt på förut”.

Man kan nästan bokstavligt talat se hur deras ”försvarsmur” vittrar sönder, hur de i sitt kroppsspråk blir mer positiva, och hur de törstar efter att få lära sig mer, bli bättre och bättre. Och deras stolthet när de lyckas gör mig så glad å deras vägnar 🙂

Jag kan ärligt tala säga att det viktigaste de får med sig efter praoperioden är att de förhoppningsvis inte är lika rädda för att ta emot kritik, och att de är lite mer öppna för att ta till sig vad äldre kollegor på framtida arbetsplatser vill och kan dela med sig av. Sen hoppas jag förstås också att de upplever att de utvecklats språkligt 🙂

Jag har funderat mycket på hur skolan rustar våra ungdomar för att ta emot kritik på ett bra sätt. Och får de lära sig att GE kritik på ett bra sätt? Jag minns när min äldsta dotter kom hem med felstavade texter på lågstadiet och fröken sa ”Vi rättar inte stavfel för det tar kål på kreativiteten”.

Öh, jag håller inte med där. Jag har korrigerat henne under hela hennes uppväxt, redan på lågstadiet, men givetvis på ett bra sätt. Jag gör det ju aldrig för att vara elak, jag gör det enbart för att det ska bli ännu bättre. Och sen är jag förstås mycket noga med att berömma henne, och det mesta hon gör är värt att berömma massor!

Nu går hon i trean på gymnasiet, och har precis skrivit klart sitt gymnasiearbete. Hon har uttryckligen bett mig att korrekturläsa arbetet, och hon har ändrat det som hon anser vara befogat, och hon har struntat i att göra andra ändringar för att hon inte håller med mig.

Då känner jag att hon verkligen är mogen för fortsatta studier på högskolan och introduktion i yrkeslivet. Hon kommer att ta kritik på ett bra sätt från chefer, kollegor, och lärare – ändra på det som är befogat och stå fast vid sin åsikt/agerande om hon inte håller med.

Och sen gäller det ju bara att behålla den förmågan hela livet, att fortsätta vilja lära hela livet. Våga misslyckas, våga bli kritiserad, och inte ta allt så vansinnigt personligt. Det är inte farligt att folk tycker annorlunda, tvärtom. Olika åsikter berikar livet!

Inspiration till det här blogginlägget fick jag av Olof Röhlanders ”Veckans peptalk” som handlade om hur man kan lära sig att ta kritik på ett bra sätt:

http://www.anpdm.com/newsletterweb/44425E45754243504375454A59/41475A4171414759417744415B4A71

Den viktiga sömnen

Att jag är konstant trött kan bero på tre saker: 1) dålig syreupptagning (= dålig kondition), 2) för lite dagsljus, 3) för lite sömn. Punkt 1 försöker jag göra något åt genom att komma igång med träningen igen. Punkt 2 löser sig automatiskt nu när det blir ljusare på dagarna igen. Punkt 3 däremot kräver ständigt arbete.

Jag tillhör dem som behöver mycket sömn. Jag skulle behöva åtta timmars sömn per natt, men får i bästa fall fem–sex timmar. Eftersom klockan ringer 06.00 så borde jag SOVA kl 22, och därmed lägga mig senast kl 21.00. Ni förstår ju att det är helt omöjligt!

Även om jag tvingade mig själv att gå och lägga mig kl 21.00 så skulle jag ändå inte somna till klockan 22. Jag är för pigg då, eller inte tillräckligt trött snarare. I BÄSTA fall kommer jag i säng kl 22, och somnar kl 23-23.30. I bästa fall. Och det är inte tillräckligt för mig.

Däremot sover jag gärna länge på helgerna. Och sömnforskare hävdar att det faktiskt går att sova ikapp förlorad sömn på helgen. Det är min räddningsplanka i sammanhanget.

Jag kommer aldrig ha dåligt samvete för att jag inte studsar ur sängen lördag och söndag morgon kl 7.00 för att dra igång allehanda projekt. För mig är vilan prioriterad på helgen. Sova, slappa, umgås. Några timmar per dag får man göra nytta också, men det är bara det absolut viktigaste som blir gjort.

Därför trivs jag bra i lägenhet. Ett hus hade inneburit renovering och trädgårdsarbete, och sådant tar mycket tid. Visst är det mysigt och kul, men det tar tid. Och tid är en bristvara i mitt liv, jag måste prioritera hårt.

Om jag inte är trött nog för att somna kl 22.00 så är jag alltid dödens trött mellan kl 16 och 19. Då somnar jag bara jag lägger huvudet på kudden, vilket jag ofta och gärna gör 🙂 Sova middag efter jobbet är så skönt! Bara det inte blir för länge för då blir nattsömnen störd.

I min familj får jag ofta höra att jag ”alltid sover”. Och det känns ju sådär, men jag måste faktiskt lyssna till mina egna behov. När jag var sjukskriven för några år sedan var svåra sömnstörningar droppen som fick bägaren att rinna över. Utan sömn checkar hjärnan ut. Utan den värdefulla återhämtning som sömnen ger kan man snart inte göra den enklaste sak, och ångesten kommer som ett brev på posten. (Missvisande liknelse nu för tiden kanske…)

Enligt sömnforskare har faktiskt kvinnor större sömnbehov än män, av tre anledningar: 1) kvinnliga hormoner, 2) känslighet för stress, 3) använder hjärnan mer.

Kvinnors hormoner förändras under menstruationscykelns gång. När progesteronet ökar så ökar även kroppstemperaturen. Samtidigt ökar utsöndringen av sömnhormonet melatonin, och resultatet blir dålig sömn.

Alla kvinnor kan nog skriva under på att vissa nätter i månaden är blötare än blötast av svett. Jag brukar vända på täcket mitt i natten för att få den torra sidan in. Problemet uppstår när jag behöver vända täcket en gång till, men ovansidan har inte torkat än. Sover jag bra då? Näppeligen.

Kvinnor tycks också vara känsligare för stress, vilket i sin tur leder till ökad utsöndring av stresshormonet kortisol, och resultatet blir dålig sömn. Är kortisolet för högt är det i princip helt omöjligt att gå ner i varv och somna ens.

Den tredje anledningen gillar jag verkligen! Det argumentet ska jag använda varenda gång någon säger att jag ”alltid sover”. Generellt har kvinnor ”fler bollar i luften” än män. De använder mer av sin hjärna helt enkelt. Och därför har kvinnors hjärnor större behov av djup sömn och återhämtning.

Dessutom har sömnforskarna funnit ett tydligt samband mellan dålig sömn hos kvinnor och besvär som kan leda till depression. Det sambandet är inte lika tydligt mellan män och sömnbrist.

Så jag tänker fortsätta sova så fort jag får chansen, helt utan dåligt samvete.

Källor: http://iform.se/halsa/somn/forskning-visar-kvinnor-behover-mer-somn-an-manhttp://www.mabra.com/darfor-behover-kvinnor-mer-somn-an-man/

 

Dra i handbromsen i tid

Psykisk ohälsa är den diagnosgrupp som ökar allra mest i Sverige. I diagnosgruppen ingår handikapp och sjukdomar som till exempel ADHD, autism och bipolär sjukdom, men de allra flesta som drabbas av psykisk ohälsa lider av utmattning, ångest och depression.

Enligt Världshälsoorganisationen WHO lider över 350 miljoner människor i världen av depression. Sannolikheten är därför hög att du själv eller någon du känner drabbas. Depression kan utlösas av långvarig stress, både inre och yttre stress.

Exempel på inre stress kan vara oro – för sig själv, för andra, för jobbet, eller grubblerier på sådant som hänt eller inte har hänt. Yttre stress kan vara att man har mycket att göra på jobbet, så man känner sig otillräcklig, och tiden med småbarn kan också upplevas som väldigt stressande. Hur man än gör räcker man inte till.

De allra flesta klarar av stressiga perioder i livet utan större problem. Problemen uppstår när man inte får tillräckligt med återhämtning mellan de stressiga perioderna. Med tiden blir man då tröttare och tröttare, och risken är stor att drabbas av fysisk och psykisk utmattning.

Utmattningen är således det sista stadiet på långvarig stress. Man har då under en lång tid, minst ett halvår, blundat för kroppens signaler.

Följande symtom är vanliga:

  • Lättirriterad, orolig och nedstämd, ångestfylld.
  • Försämrat minne, koncentrationssvårigheter, problem med att planera och genomföra uppgifter.
  • Svårt att somna och/eller många uppvaknanden under natten.
  • Energilöshet, och en enorm trötthet som är svår att vila bort.
  • Fysiska symtom som hjärtklappning, magkatarr, förstoppning, högt blodtryck, värk, och överdriven ljudkänslighet.

Alla dessa symtom kommer smygande, och kan pågå från och till under flera år, men själva slutfasen innan sjukskrivning kan ändå komma som en käftsmäll – både för individen och omgivningen. Därför brukar man lite dramatiskt prata om att ”gå in i väggen”.

I slutfasen kan man ha problem att orientera sig, man glömmer direkt vad man precis har gjort, man kan tappa bort ord i tal och skrift, glömma viktiga koder, lösenord, telefonnummer etc. Man har också extremt svårt att bestämma sig – de enklaste vardagssysslor känns helt övermäktiga och omöjliga att genomföra.

Under det sista stadiet blir man givetvis oerhört rädd, vilket oftast leder till stark ångest. Symtomen på ångest kan upplevas olika, men vanligt är att man känner ett starkt tryck över bröstet, en brinnande och stickande smärta/obehag över bålen och ut i armarna. En del tror att de håller på och får en hjärtattack. Yrsel och svettningar är också vanligt, liksom upplevd känsla av att få problem att andas – det känns som om strupen snörs ihop.

Hur stor risken är för att utveckla dessa symtom beror på ens personlighet, och vilket stöd man har omkring sig. Uppväxten kan påverka, hur trygg man känt sig, och sårbarheten kan också vara ärftlig. En del människor är ängsliga till sin läggning.

Hormoner kan också bidra till ökad sårbarhet. Många kvinnor mår till exempel dåligt i samband med mens, så kallade PMS. Under puberteten är det också vanligt att man mår dåligt i perioder, då nivåerna av könshormon ökar. Samma sak sker när könshormonerna sjunker på ålderns höst.

När man inte hittar balans mellan högt ställda krav och behovet att duga som man är, ökar också risken att man mår psykiskt dåligt.

Några råd för att bibehålla den viktiga balansen:

  1. Se till att få återhämtning, helst varje dag. Det är viktigt att just du hittar ditt bästa sätt att varva ner, men de flesta mår bra i en miljö som är så fri som möjligt av olika intryck/stimulans. Prova till exempel att stänga av mobil, dator och tv en stund varje dag. Läs en bok, lyssna på musik, eller sitt bara still på en stol och meditera. En del finner lugn och ro i naturen, eller i den egna trädgården.
  2. Att motionera/träna intensivt (minst 30 min) tre gånger per vecka kan hjälpa dig att motverka stress. Dagliga promenader för att få dagsljus och frisk luft är också bra.
  3. Att sova är den allra bästa återhämtningen för både kropp och psyke, och du behöver minst sju timmars sömn per natt. Regelbundna sovvanor är därför viktigt, så sitt inte uppe på nätterna även om du är uppe i varv efter en hektisk dag.
  4. Känn efter hur du mår, för ju tidigare du lägger märke till stressrelaterade besvär, ju tidigare kan du göra något åt dem. Lär känna dina egna varningssignaler och dra i handbromsen i tid.
  5. Prata om det – både om stressen och hur du mår. Be om hjälp för att få viktig avlastning, både på jobbet och med dina hemmasysslor.
  6. Identifiera problemet, och gör något åt det. Kanske är det dags att byta yrke eller arbetsuppgifter? Kan du sätta upp tydligare gränser mellan arbete och fritid? Eller är det hemmasituationen som är jobbig?
  7. Sök hjälp hos vårdcentral eller företagshälsovård om du inte klarar av att hitta balansen med hjälp av råden ovan. Ju tidigare du söker hjälp, desto snabbare kan du få den hjälp du behöver för att må bra igen.

Källor: http://www.1177.se/Blekinge/Tema/Psykisk-halsa/http://www.vardagspuls.se/kropp–halsa/inre-halsa/sa-undviker-du-utmattningsdepression/,  http://hant.se/10-viktiga-saker-du-maste-veta-om-du-kanner-nagon-med-depression/

Underbar lunchpromenad

lunchpromenad

Och första lunchpromenaden är redan avklarad 🙂

Etikettmoln