Just another WordPress.com weblog

Arkiv för november, 2014

Glöggmingel på söndag

Jag fyllde 45 år i slutet av oktober. Då hade bara Lakrits bott hos oss en vecka, så stort kalas var då otänkbart. Det blev ett litet kalas med barnen, ex-sambon och två goda vänner.

Samtidigt bor jag ju väldigt litet och har inte sittplatser till fler än sex matgäster i köket, så kalas blir svårt att hålla här hemma i lägenheten. Barnens kalas och jul tex firar vi hos barnens pappa i huset.

Men samtidigt vill jag ju bjuda igen. Så nu på söndag, första advent, har jag bjudit några i ex-sambons släkt på glöggmingel. Vi blir inte fler än 12-14 personer men tanken är att allt ska kunna ätas utan bestick. Plus glögg, kaffe, vin, julmumma, julmust eller vad man nu vill dricka till.

Detta tänker jag bjuda på:

Hembakad skånsk pepparkaka med ädelost.

Hembakade saffransskorpor.

Cheesecake med pepparkaksbotten i ”portionsformar”, dvs små breda plastglas.

Snittar med julskinka och senap alternativt mimosasallad.

Snittar med rödbetssallad och köttbullar.

Snittar med skivat kokt ägg och sill alternativt västkustsallad.

Plus vanliga pepparkakor, clementiner och kanske ngt julgodis tex trenöt 😊

IMG_7172.JPG

Tillbaka på squashbanan

squashhallen

För första gången på minst ett år, kanske till och med två år, spelade jag och Kerstin squash igår på lunchrasten.

När jag går ut med hunden på morgonen vid sexsnåret så möter jag nästan dagligen tre tanter på väg in i idrottshallen/simhallen i Ronneby. Jag tror att de ska motionssimma. De pratar och skojar och det märks att de trivs ihop. Inga morgonsura miner där inte. Det slår mig då att den allra bästa träningen utför man i sällskap med andra. Den allra bästa träningen är när man skrattar och pratar lika mycket som man svettas.

Med den tanken gnagandes i skallen kom jag äntligen till skott och bokade en squashbana. Sen skickade jag ett meddelande till mina tre forna vapendragare på squashbanan – Kerstin, Åsa och Sylvia. Och jag fick ett napp i alla fall. Nästa onsdag hoppas jag att vi blir fyra som spelar, för jag har redan bokat bana. Och jag har skrivit in det i min kalender: 3/12 kl 11.45-12.30 squash.

Även på motionsnivå kan träning bli en prestation. Man vill springa snabbare och längre, träna fler gånger per vecka, jaga tider och ”toppa” formen inför ett motionslopp. Men plötsligt kommer livet emellan och man tappar styrfart. Ett avbokat träningspass blir två och tre… och ännu fler. Och när man inte kan prestera på den nivå man vill så kan det kännas meningslöst. Varför ens försöka?

Eftersom motion och styrka är färskvara kan man efter en sådan formsvacka känna sig som man befinner sig på ruta ett igen. Man orkar inte alls lika mycket längre, och tyvärr är det omöjligt att leva på gamla meriter. Då är det lätt hänt att svackan blir ännu djupare, och i värsta fall tar man sig aldrig upp igen.

Men det är bara att bita skallen av latmasken och komma igen! Och det bästa sättet att komma igen är att förena nytta med nöje – träna och skratta/prata samtidigt. Så ring/messa din kompis redan idag och bestäm en träningsdate!

 

Köpte nya byxor idag

Den senaste tidens viktökning har gjort att jag köpt ett absolut minimum av kläder. Det är så deprimerande att köpa kläder i allt större storlekar. Så jag straffar mig själv genom att slita på de jag har tills det går hål typ, fram för allt på byxorna. På insidan av låren.

Alla som har feta lår vet precis vad jag menar. Förr eller senare går det hål på grund av friktionen. I värsta fall får man skavsår på köpet. Mycket plågsamt både för kroppen och självkänslan.

Den senaste tiden har jag använt ett par svarta byxor, typ ett par halvblanka finbyxor fast i leggingsmodell. Typiska tjockisbyxor inköpta på Kappahls tjockisavdelning. (Minns inte när jag hade riktiga jeans senast.)

Jag tvättar dem, torkar, använder, tvättar, torkar osv. Svarta byxor passar ju till det mesta, och folk reagerar sällan på att man har samma byxor varje dag så länge man varierar överdelarna.

I morse märkte jag att det tunnslitna tyget i grenen hade gett upp för gott. Stort hål i grenen. Jag blev så arg och ledsen på mig själv. Inte f.. ska jag gå med trasiga byxor! Bara för att jag är tjock.

Tjock just nu eller för evigt kvittar, men just nu behöver jag faktiskt nya byxor. Så jag köpte två par på lunchrasten, ett par svarta och ett par jeans, i st 48. Båda med knapp och gylf.

Och faktum är att jag riktigt kände mig lite rakare i ryggen efter att jag hade bytt om på toaletten. De gamla byxorna åkte i papperskorgen direkt.

IMG_7152.JPG

En underbar lördag

Sol har vi inte varit bortskämda med i november. Tvärtom har det regnat så mycket att man nästan fått simhud mellan tårna.

Men i lördags kom solen på besök. Lovely ❤️ Så långpromenaden med Lakrits blev extra njutbar 😊

IMG_7129.JPG

Allergisk mot bullar

Jag är allergisk mot bullar. Jo, det är sant. Jag blir liksom uppsvälld, uppumpad som en… Barbamamma. Det kan skilja flera kilo, och ibland flera storlekar, från den ena till den andra dagen beroende på om jag ätit bullar eller inte. Det är väldigt spretigt i garderoben.

Jag har nog byxor från storlek 40 (väldigt länge sedan de användes, men man lever på hoppet) till 46 i min garderob. Och överdelarna följer ungefär samma breda storleksspektra. Jag kan sortera kläderna i storleksordning om jag vill, precis som man gör med böcker i en bokhylla.

Och ”bullar” är egentligen samlingsnamnet på alla bakverk – bara de innehåller fett och socker. Det mesta går ner. Faktiskt. Rostade ostmackor funkar också. Sådana kan man få i sig en hel hög innan brödrosten ens kallnat. Väldigt gott just framför tv:n, typ en kvart innan läggdags.

Det här är egentligen inte ett dugg roligt, men det är ju inte lönt att gråta heller. Fast det gör mig lite sorgsen inombords över alla dessa timmar som jag ägnat åt viktminskning i mitt liv. För att inte tala om alla timmar som jag har tänkt på det – antingen vågen visat plus eller minus.

Om jag hade fått en tusenlapp för varje kilo som jag har gått ner i vikt från 14 års ålder så hade jag nog varit miljonär vid det här laget. Periodvis har jag varit helt uppslukad av olika viktminskningsprojekt, och ändå visar vågen alldeles för mycket i slutändan.

Jag är liksom allt eller inget, jag hittar inte balansen. När jag är trött och sliten skriker min hjärna efter snabba kolhydrater. Den skriker bokstavligt ”ge mig en bulle nuuuuuu” och då är det liksom svårt att säga nej. Man ska ju bara orka en stund till, innan man får vila. Eller så vill man bara njuta av stillheten, och förhöja stämningen med något gott. Jag kan vara ståndaktig till tusen hela dagen, men när kvällen kommer…

Det finns inte en bok om viktminskning som jag inte har läst. Det finns inte en metod som jag inte har provat – oftast väldigt framgångsrikt inledningsvis. Jag säger som Lotta på Bråkmakargatan: ”Jag kan allting. Faktiskt.” Problemet är att jag inte lever som jag lär!

En av favoritböckerna är Hjärnkoll på maten av hjärnforskaren Martin Ingvar. Han säger att många av oss faktiskt är kemiskt beroende av socker. Vi är också vana vid att allt ska smaka sött.

Faktiskt är socker värre än fett enligt Martin Ingvar. Det beror enligt honom på att sockret slår ut den normala viktregleringen. ”När vi får så farligt höga halter av socker så leder det till att hjärnan svullnar, och prioriterar att hålla det i schack framför att bränna fett, och det ger en kula på magen.” Hjärnan svullnar? Läskigt!

Kombinationen fett och socker (som bullar mest består av) är den allra farligaste kombinationen ur viktsynpunkt. Det beror på att sockret stimulerar frisättningen av insulin (som har till uppgift att sänka sockret i blodet) och insulinet öppnar upp fettcellerna och puttar in fettet där. För framtida behov liksom. Då blir fettreserverna (”volangerna” runt midjan) bara större och större, eftersom vi sällan är så aktiva att vi behöver använda fettreserverna.

Allra värst är de fettceller som vi har inuti buken, så kallad bukfetma. Det gör att organen får sämre plats och lever, njurar och bukspottkörtel bäddas in i stora mängder fett, vilket kallas visceralt fett. Det kan leda till hjärtbesvär, åderförfettning och diabetes. Dessutom kan det bidra till en inflammationsprocess som numera knyts till ett stort antal sjukdomar

Martin Ingvar säger att man kan göra en omstart av hjärnan och bli av med sötsuget på några veckor. Några konkreta tips:

  • Fokusera på motion, vila och sömn. (Ofta är man trött, och egentligen inte sugen/hungrig.)
  • Laga mat med så ”rena” råvaror som möjligt.
  • Ät fullkornsprodukter (tex bröd med hela frön/nötter), grönsaker, bär, nötter, linser, bönor, fisk, ägg, kött, kyckling.
  • Uteslut kakor, kex, godis, bullar, O’boy, Risifrutti, smaksatt yoghurt, fruktdrycker, konserverad frukt, sötade juicer, och färdiglagad mat. Socker finns tillsatt i det mesta som är färdiglagat, dels för att förhöja smaken och dels för att man äter mer när det är sött. Prova att äta vispad grädde utan tillsatt socker – efter några få skedar är man nöjd.
  • Planera dina måltider, annars riskerar du att äta vad som helst som finns hemma.
  • Undvik sötningsmedel eftersom den söta smaken signalerar till hjärnan ”nu kommer det socker – släpp på insulin”. Följden blir att insulinet rusar i höjden, men snabbt hamnar man i bråddjupet igen – och måste ha något sött för att må bättre.
  • Ta en dag i taget – idag ska jag inte äta socker!

Bra artikel om Martin Ingvar och hans bok: http://www.svt.se/plus/hjarnforskare-om-socker-ta-kommando-over-din-hjarna

Fjärde veckan som hundägare

Nu är jag inne på fjärde veckan som hundägare. Det känns verkligen över förväntan bra 😀 Det slog mig idag att likheterna är stora mellan hur jag behandlar Lakrits och hur jag behandlar min yngsta dotter, som har en utvecklingsstörning. (Absolut inga likheter i övrigt – båda älskar jag, men dottern jättemycket mer förstås ❤ )

  • Tydliga regler och tydlig konsekvens av att bryta mot regler.
  • Styra med fast hand utan att de ens märker det. Ibland milt fösa framåt.
  • Inte ”höra” gnället och absolut inte bekräfta det, varken positivt eller negativt. (Fast dottern svarar jag förstås, då och då. Men jag sållar bort mer än hälften av gnället.)
  • Kommunicera ordlöst – de är båda mästare på att fånga upp vad jag känner istället för vad jag säger.
  • Inte varken känna eller uttrycka irritation eller ilska, för det har alltid motsatt verkan.
  • Älska utan att tycka synd om och gulla med.

Jag kan inte påstå att jag lyckas med varken dottern eller Lakrits till hundra procent, men jag gör så gott jag kan och överlag går det bra. Lakrits lider dock av enorm separationsångest. Hans kärlek till mig är enorm och han kryper nästan ur skinnet när jag kommer hem. Han hoppar och biter mig (han tror han är valp fortfarande) och jag har ett hie att nonchalera denna enorma glädje och kärlek. Fast jag vet att det är det bästa för honom. Hans ”glädjeyttring” är egentligen en frustration över att jag lämnat honom ensam hemma. Han har varit orolig och han är överlycklig över att jag ”överlevt”. Hoppas att det ger med sig. Lite lagom glädjeyttring räcker gott och väl för mig.

Jag hoppas innerligt att han inte gnäller och skäller oavbrutet medan jag är borta, för då får jag snart klagobrev från grannarna. Men när jag går och när jag kommer är han faktiskt tyst, och jag hör inget i trappuppgången. Jag vill ju att han ska sova när jag är borta. En hund ska sova cirka 17 timmar per dygn för att må bra.

skuggan

När jag är hemma viker han i princip inte från min sida. Är jag i köket ligger han i hallen utanför kompostgallret, ligger jag i sängen ligger han vid mina fötter, tittar jag på tv ligger han i soffan. Han får dock inte följa med mig in på toaletten. Något privatliv måste man ha.

Annars promenerar vi vidare trots novembermörkret och allt regn. En kort runda på morgonen och innan läggdags, och en längre runda efter middagen. En arbetssökande tjej som bor i närheten går en lunchrunda med honom, och det funkar kanonbra. Lakrits gillar J 🙂

Nu kan inte J gå ut med honom onsdag–fredag och då har äldsta dotterns pojkvän lovat att rasta honom. I början skrek pojkvännen på Lakrits, typ ”sitt”, ”ligg” osv. Lakrits blev helt förskräckt. Han är så lyhörd att det räcker med en blick eller en gest, och att skrika är helt onödigt. Är Lakrits motvillig, som inför att ens gå in i sovrummet när han vet att jag ska gå, är det bättre att lugnt ta honom i nacken och fösa in honom i sovrummet. Inga kommandon hjälper då. Och det har också pojkvännen lärt sig nu. Om Lakrits morrar/skäller på honom, vilket har skett eftersom Lakrits vill ”skydda” mig, så pressar pojkvännen bara ner honom lugnt mot golvet och då tystnar han direkt.

Menskopp is the shit!

Igår fick jag mens igen. Direkt in med menskoppen och sen har jag sovit naken, badat i badkaret osv. Glömmer nästan bort att jag har mens.

Det finns egentligen bara en sak som är trist. Och det är att jag inte började med menskopp för mååånga år sedan! F.. vad den underlättar mitt liv 😊

Självmord är en dödlig sjukdom

Den 11/11 sedan var det tio år sedan brottaren Micke Ljungberg tog sitt eget liv. Jag vet inga detaljer om hans självmord, men jag vet att han var svårt deprimerad och att han behandlades för detta.

Uppenbarligen var behandlingen inte framgångsrik. Då, för tio år sedan, och inte är det bättre nu. Vad har hänt på tio år vad det gäller behandlingen av psykisk ohälsa egentligen?

Sannolikt har det kommit fram bättre mediciner, med mindre biverkningar. Sannolikt, jag är faktiskt inte säker. I övrigt har tillgängligheten för att få vård vid psykisk ohälsa, inklusive samtalsterapi, blivit mycket sämre. Med betoning på mycket. Ska du ens få komma in på psykakuten måste du nog stå utanför entrén med kniven mot strupen. Och att du kommer in betyder INTE att du får hjälp.

Jag har en kompis som sökte hjälp på psykakuten. Läkaren hon mötte sa då trött ”Åk hem, eller så gör jag en orosanmälan till socialen”. Självklart åkte hon hem till sina barn! Och hon mådde fortfarande lika dåligt som innan!

Jag förstår inte varför det är skillnad på att vara ”sjuk” i hjärnan och övriga kroppen? Är det för att det inte syns utanpå? Tror omgivningen att man bara hittar på? Varför skulle man göra det?

Varje år i Sverige dör cirka 1500 personer i självmord, vilket är fler än det dör i trafiken. Innan Micke Ljungberg skrev i princip aldrig medier om självmord. Där och då, för tio år sedan, skedde en vändpunkt. I alla fall som jag upplevde det. En mycket viktig vändpunkt.

Personligen tror jag att Mickes anhörigas önskan att media faktiskt berättade om självmordet var helt avgörande. Pratar man inte om det så finns det inte liksom. Mickes anhöriga ville prata om det.

Micke Ljungbergs minnesfond delar fortfarande årligen ut stipendium till idrottare som verkar i hans anda. ”Förutom medaljer och framgångar på brottarmattan var han en ärlig och rakryggad idrottsman som uppskattades av sina kollegor såväl som en idrottsintresserad allmänhet.”

Efter Micke Ljungberg har det rapporterats om många kändisar som tagit sitt liv. Johanna Sällström (2007), Heath Ledger (2008), och senast Robin Williams (2014) är några kändisars självmord som ”drabbat” mig extra hårt känslomässigt.

Allra mest känslomässigt ”drabbad” är jag dock av att en älskad farbror tog sitt liv för några år sedan. Att må så dåligt och inte kunna be om hjälp. Att inte lätta på sitt mörker inför någon. Att bara bita ihop och sätta på sig masken, samtidigt som man planerar sitt avslut i detalj.

Städa huset, tömma kylen, lägga nycklar till bil och hus samt plånbok väl synligt på köksbordet. Skriva en handskriven lapp där man uttrycker sin önskan att ens bror ska ärva det lilla man äger och har.

Besöka brodern kvällen innan utan att ha något direkt att säga, men ändå dröja kvar ovanligt länge som om det vore något som skavde. Sen åka hem till det tomma huset och slutföra sin plan. I god tid innan det fanns en risk att hittas.

Den vanmakten och svärtan går inte att beskriva i ord. Varken för min farbror eller hans anhöriga efteråt. För de anhöriga är detta ett öppet sår så länge att ingen som inte upplevt det ens kan komma i närheten av att förstå.

Om omgivningen bara hade förstått. Om han bara hade bett om hjälp. Om han bara hade sökt vård. Om han bara hade fått vård för sin depression.

Självmord är en dödlig sjukdom! När ska sjukvården förstå och ge den vård som faktiskt behövs? Psykisk ohälsa är den ”diagnos” som flest personer blir sjukskrivna för i Sverige, och självmord är en realitet för väldigt många av de drabbade, åtminstone periodvis.

Skilj inte på kropp och hjärna! Ge den vård som behövs för de som behöver den!

Personer med psykisk ohälsa är dessutom en sårbar patientgrupp eftersom de har svårt att på egen hand söka vård. Det ligger liksom i diagnosens kärna. Man är ensammast i världen, ingen kan förstå en, ens anhöriga har det bättre utan en.

Men det är sjukdomen som talar!

Med bra vård kommer livet att bli bra igen. Jag lovar.

Värsta omställningen för en sjusovare

Jag har legat lite lågt här ett tag. Viktbloggar som tystnar är sällan ett friskhetstecken. Tvärtom. Men så illa är det faktiskt inte. Jag har ju Lakrits nu, så jag kommer ut på mina dagliga promenader. Cirka 1,5 km på morgonen, 3-5 km efter middagen, och cirka 1 km innan läggdags. Mitt på dagen under veckorna har jag en hundrastare som kommer hem och hämtar/lämnar Lakrits.

Klockan ringer 05.45 för att jag ska hinna med cirka 20 min hundpromenad innan resten av morgonrutinerna tar vid. Jag som älskar att sova, och har svårt att komma i säng på kvällarna, genomgår just nu värsta omställningen. Med grus i ögonen stapplar jag ut i mörkret, men rätt snabbt klarnar blicken och lungorna blir vädrade i den kyliga novemberluften. Varje morgon tänker jag ”Till våren blir det här dagens bästa stund.”

I tonåren delade jag ut morgontidningen på söndagar. Klockan ringde typ kl 03.30, och ibland hade jag precis lagt mig efter lördagskvällens muntrationer. Hur plågsamt det än var att masa sig ur sängen var det magiskt att komma ut i den tidiga gryningen. Se solen stiga i öster och höra fåglarna försöka överrösta varandra. På vägen möter man en och annan morgonpigg och blicken man ger varandra är som om man ingår i samma klubb – de morgonpiggas klubb.

Aldrig är omgivningen så påtaglig som när man står där och liksom uppslukas. Som en fisk i ett gigantiskt akvarium. Den känslan ser jag verkligen fram emot till våren 🙂

Tills dess försöker jag njuta av mörkret, men det är inte det lättaste. Just november är en riktigt trist månad, innan advent och julbestyren piggar upp våra liv igen. Man får tänka att november är som lugnet före stormen, en tid för hemmakvällar och tända ljus. En månad att ladda batterierna och se till att vila så mycket som möjligt.

Trist bara att just den här novembermånaden är mer är vanligt hektisk på jobbet. Så mycket tid för just vila finns inte direkt.

sjusovare

På helgen ligger Lakrits kvar i sängen tills jag sätter fötterna i golvet, och i söndags var klockan halv elva. mer tålig hund får man nog leta efter.

Etikettmoln