Just another WordPress.com weblog

Arkiv för mars, 2013

Stockholmsresa och genomförkyld

Upp som en sol och ner som en pannkaka. Nja, riktigt så illa är det inte. Helgen i Stockholm bjöd visserligen på en massa god mat – kvällsmat på Max och buffé på Mongolian BBQ bland annat – men också på en massa promenader. Jag tycker inte om att åka tunnelbana, så jag tog mig fram till fots hela helgen. Förutom flygbussen från och till Bromma förstås 🙂

Från Cityterminalen var det 2,5 km till det ställe där jag skulle bo, längst upp på Södermalm. Inklusive flera hundra trappsteg *pust*. Jag knatade Cityterminalen-Vasagatan-Gamla stan-Slussen-Södermalm tur och retur, och lite till i fredags. Totalt fick jag ihop 7,5 km bara i fredags. På lördagen blev det ”bara” 5 km, och på söndagen ungefär lika mycket.

stockholm1

Jag bodde på Mosebacke Hostel, ett ställe som jag verkligen kan rekommendera. Rummet var visserligen modell större klädkammare i källaren, utan fönster och toa/badrum i korridoren, men det var billigt – 1190 kronor för två nätter. Och det var fräscht och fint, både rum och toa/badrum. Frukostmatsalen och frukosten var också helt okej.

I lördags var det årsmöte för föreningen Hypophysis på Hotel Frey hela dagen. Vår yngsta dotter har medfödd otillräcklig hypofysfunktion och äter flera gånger dagligen olika mediciner/hormoner. Hypophysis är en patientförening som samlar människor med olika hormonella diagnoser, både barn och vuxna. Jag har varit engagerad i föreningen sen år 2000, som sekreterare och ordförande, men för ett år sedan slutade jag i styrelsen med buller och bång efter en konflikt.

Efter lördagens årsmöte är jag tillbaka i styrelsen igen som sekreterare, och det känns bra. Konflikten består delvis, men det är andra som har den bollen så jag slipper ta del i den. Jag ligger lågt och bidrar med det jag vill och kan göra. Allt som rör text och layout ligger mig varmt om hjärtat, och genom mitt jobb har jag ju mycket erfarenhet av det. Medlemstidningen och hemsidan ska jag bland annat ta ansvar för.

Jag ska också vara kontaktperson för barn och ungdomar med hormonella diagnoser. Jag har så mycket erfarenhet att dela med mig av, och okunskapen är så stor om hormonella sjukdomar inom sjukvården tyvärr.

stockholm2

På söndagen besökte jag Fotografiska museet, en mycket trevlig upplevelse. Sen knatade jag runt på stan tills flygbussen tog mig till Bromma kl 15 och flyget gick kl 16.15. Kl 17.30 var jag hemma i Backaryd, Blekinge, igen. Flyg är verkligen ett optimalt sätt att ta sig till Stockholm – jag väljer alltid att flyga till Stockholm.

Mindre roligt med just flyg är att jag brukar bli väldigt förkyld när jag flyger. Har jag en förkylning på lut så blommar den liksom ut när jag flyger. Vet inte om det beror på ventilationen eller trycket, men något beror det på. Tre av fyra gånger som jag flyger till Stockholm blir jag genomförkyld. Kände mig lite krasslig redan när jag kom till Stockholm, och än värre blev det när jag kom hem. Halsont, hosta, svid i näsan, värk i öronen och feber.

Tre dagar har jag tillbringat i sängen, och därför blev det ingen vägning hos VV i går. Det får vänta till nästa tisdag. Vågen visar garanterat plus på fredag, men jag har inte bråttom. Jag ska samla alla bra dagar som smultron på ett grässtrå, och till slut så når jag målet.

Helgen var inga bra matdagar, men så är det ibland. Och det är svårt att sköta maten när man är sjuk och knappt orkar gå uppför trappan, än mindre planera, mäta, väga och fylla i VV-appen. Och motion blir det ju ingen förstås när man är sjuk. All energi går åt till att läka kroppen.

Sen att jag har en kropp som reagerar direkt *pangbom* på alla typer av snabba kolhydrater och överätning med att plussa på 3-4 kg från en dag till en annan är orättvist, men så är det. Det är ju inte fettvikt, utan det är ju att kolhydraterna binder vätska, så några dåliga dagar gör ingen skillnad i längden. Bara man släpper allt-eller-inget-tänket och tar sig upp på banan igen så snabbt som möjligt.

Jag har saknat träningen massor, och jag smygstartar med yoga i kväll.

Resultat Rivstart 2013:2

  • Vecka 1: -1,8 kg

Tjoho, vad jag är glad 😀

Andra stjärnan i mitt fina glas

andrastjarnan

I dag visade vågen minus 1,8 kg och bättre start på helgen kan jag inte få 🙂

Halv sex i kväll går planet till Stockholm, där jag ska gå på ett årsmöte i morgon. Samma förening som jag slutade i med buller och bång för ett år sedan ska jag nu väljas in i styrelsen igen. Interimstyrelsen har kommit fram till exakt samma sak som den förra styrelsen, och medarbetaren som jag hade konflikt med är återigen uppsagd. Den nuvarande ordföranden, som jag ska träffa i kväll redan, har mer eller mindre bönat och bett att jag ska engagera mig i föreningen igen. Så det gör jag. Alla förtjänar en andra chans. Några i den nuvarande styrelsen har ringt och bett mig om ursäkt, men det känns ändå lite pirrigt inför i morgon.

Vad det gäller maten har jag givetvis inte samma kontroll som jag har hemma, men väljer jag fisk, kyckling och grönsaker så ska det nog blir bra. Och sötmandlar som mellanmål har jag i handväskan. Hotellfrukost funkar också, om man väljer ägg, lax, pålägg och grönsaker i måttliga mängder. Men jag har ju VV-appen med mig så jag får planera vad jag ska välja helt enkelt.

Jag blir ohungrig på mycket mindre

När jag äter mina noga uträknade pp-matlådor säger det liksom *klaffs* i magen, och skulle det finnas mer mat hade jag lätt vräkt i mig det dubbla. För att jag inte känner mig mätt, och för att det är gott. Men det finns inte mer mat att äta. Och efter tio minuter är jag faktiskt mätt, eller i alla fall ohungrig. Så pass att jag klarar mig några timmar till.

När jag är vrålhungrig och det tar några timmar tills jag får äta så kan jag äta 10 lättsaltade, rostade sötmandlar som mellanmål. (Jag har en påse i bilens handsfack och en i handväskan som nödproviant.) Jag hinner inte börja äta innan de är slut. De känns som de hamnar i ett stort, gapande slukhål. Men efter 10-15 min är jag inte vrålhungrig längre, och jag kan vänta en-två timmar tills jag får middag eller lunch.

Portionsstorleken är mitt största problem. Jag äter massor av bara farten, och jag äter för att det är så gott. Därför tror jag att VV är helt rätt för mig. Jag är vid gott mod 🙂 En dag i taget!

Minus 1,5 kg sen i torsdags

När jag ställde mig på vågen hos VV tänkte jag felaktigt på min nakenvikt hemma på morgonen, och då visade vågen +0,4 kg. Jag beklagade mig ”åh nej, plus igen…” Och S sa ”titta på siffran”, men det tog några sekunder att fatta vad hon menade. Glädjen var desto större då.

Minus 1,5 kg sen i torsdags, trots fredagens kalas där jag åt tårta och kakor, vinet i helgen, och smågodiset i lördags. Det är mycket, mycket mer än jag förtjänar, men jag tackar och tar emot min första guldstjärna 😀

Tortillabrödpizza

20130312-073323.jpg

  • 1 st tortillabröd (5 pp)
  • 2 msk chilisås (2 pp)
  • 50 g skinka (1 pp)
  • 1 svamp i småbitar (0 pp)
  • 20 g rivost 28% (2 pp)
  • 1/3 skivad banan (0 pp)

Det finns extratjocka tortillabröd med texten ”används till pizza”. Paketen innehåller fyra bröd. Gör en pizza till middag, och sen har du tre färdiga luncher.

Fyllningen kan man variera, just den här var barnvänlig. Salladskyckling, tonfisk, lök, curry, och salami tänker jag testa.

Det är aldrig för sent att börja träna

Min mamma fyllde 65 år i fjol. Hon är första generationen ”kontorsråtta”. Hon har inte haft någon trädgård som krävt fysisk aktivitet. Hennes ”träning” har omfattats av promenader till och från jobbet, och lite gympa och styrketräning sporadiskt under årens lopp. Inte speciellt mycket med andra ord.

En månad innan hon skulle gå i pension ramlade hon och bröt axeln, så den sista tiden på jobbet blev hon sjukskriven. Hon kunde knappt klä på sig för att gå ut, och ishalkan utomhus gjorde henne rädd att gå ut. Så hon blev sittande i soffan framför tv:n. Vi bor 30 mil ifrån varandra så den hjälpen hon behövde i vardagen fick hemtjänsten bistå med.

Månaderna gick och hon kände sig till och från väldigt yr, fick yrselattacker och ramlade inomhus flera gånger. (Nu vet vi att yrseln berodde på blodtrycksmedicinen hon fick, vilken är borttagen nu.) I september fick hon en yrselattack så hon satte sig på rumpan när hon stod i kassan på Ica. Ambulans till sjukhus, där man konstaterade fraktur i bäckenbotten. Tre veckor på sjukhus och sedan hemtjänst i flera månader. 65 år fyllda. Jag blir gråtfärdig bara jag tänker på det.

Varje gång vi träffas eller pratas vid på telefon pratar jag om att hon måste träna upp sina muskler, och belasta sina ben och armar för att motverka benskörhet. Senast vi träffades var hon bara skinn och ben. Hon hade inte en muskel kvar i varken ben eller armar, och den svaga bålen gjorde att hon hade konstant ont i ryggen.

Men förändring kommer aldrig utifrån, den måste alltid komma från individen själv.

I samband med den andra frakturen konstaterades att hon är benskör, vilket jag misstänkte redan efter första frakturen. Man tog också bort blodtrycksmedicinen som gjorde henne så yr. Nu, efter ett drygt halvår, klarar hon sig utan hemtjänst, och hon börjar vädra morgonluft. Hon är redo att göra något åt sina svaga muskler.

Sen tre veckor tillbaka går hon till gymmet två gånger per vecka, cyklar på motionscykel och använder olika träningsmaskiner för att stärka ben, armar och rygg. I går kväll när jag pratade med henne på telefon berättade hon stolt att hon ökat motståndet på cykeln och ökat vikterna på alla maskiner. Hon är så taggad att göra detta på tisdagar och torsdagar framöver, och hon märker redan skillnad. Promenaden till gymmet blir lättare och lättare.

Och jag är så glad och stolt över henne. Go mamma :D

Etikettmoln