Just another WordPress.com weblog

Arkiv för februari, 2015

Sista veckan i februari

februari

Sista veckan i februari har inletts och det blir ljusare om morgnarna för varje vecka. På morgonens hundpromenad vid sextiden börjar jag höra fåglarna sjunga, och jag ser verkligen fram emot det här våren när jag varje dag ska kunna njuta av vårens ankomst.

Nu har den sista veckan i februari månads motionstävling på BLT inletts – och det ska bli så spännande att se vilka resultat som jag får inrapporterat. Jag hoppas att alla deltagare känner sig taggade och inspirerade. Att de har peppat och stöttat varandra – och haft jätteroligt!

Februari har för många präglats av sjukdomar, som lett till mindre träning än man tänkt sig. Sådant är livet. Sällan som man tänkt sig. Allt blir som det blir, och det finns alltid orsaker. Kan man göra något åt det? Nej, sjuk blir man då och då. Så släpp det, och gå vidare.

Huvudsaken är alltid att man har gjort så gott man kan, och har man inte lyckats få till någon motion alls under februari så är det ju verkligen busenkelt att få ett mycket bättre resultat nästa månad, och nästa, och nästa…

Jag började röka när jag var 14 år. Sen började jag sluta röka när jag var 18 år. Jag slutade typ varje måndag, och började röka igen varje onsdag. Jag klarade inte av det för jag var inte förberedd på vilken ansträngning det krävde. Jag hade inte uppnått så kallade ”fimpamognad”. (Till slut lyckades jag dock sluta röka.)

Samma sak är det med bantning – börja banta varje måndag och kasta in handduken lagom till nästa helg. Känns det igen? Det är nämligen stor skillnad på att vilja ha en förändring och bestämma sig för att göra en förändring.

När man verkligen bestämmer sig så är man förberedd på att det krävs en viss insats, och man har planerat för olika typer av strategier för att klara av det. Man har med andra ord nått en viktig ”mognad” vad det gäller beslutet.

Samma sak är det med träning. Man behöver uppnå en viss mognad i sitt beslut att börja träna, och fortsätta träna under en längre period. Motion är färskvara och den måste underhållas regelbundet. Utan kontinuitet uppstår ingen utveckling, och utan utveckling stagnerar motivationen förr eller senare.

Alla vill nog träna regelbundet egentligen, eller borde vilja åtminstone för sin egen hälsas skull. De som säger ”det är så tråkigt att träna” och ”träna är inte min grej” använder det nog ofta som svepskäl istället för att säga ”jag klarar inte av att hålla den disciplin som krävs”.

Sen finns det förstås en massa andra skäl till att man inte tränar regelbundet, bland annat tidsbrist eller sjukdom. Men just tidsbrist används nog ofta också som ett svepskäl, för allt handlar ju om prioritering.

Ett vanligt argument från många föräldrar är att de alla veckans dagar skjutsar sina barn till allehanda aktiviteter – men varför då inte utnyttja ”väntetiden” till egen träning? Ta med gåstavar eller löparskor, gå upp och ner för trappor på läktaren, eller smit iväg till gymmet en stund. Ta chansen – och prioritera din egen hälsa. Bättre gåva kan du inte ge dina barn.

Inte utan min rullmus

rullmusar

Det sliter hårdare än man tror på kroppen att jobba framför en dator hela dagarna. En hel del medarbetare på mitt jobb har värk från och till på grund av framför allt musarbete. Så därför har vi nu tre rullmusar, två musplattor, ett armstöd och en ståmatta till utlåning, och om någon vill ha en egen så beställer vi det. Det är småpengar i sammanhanget om man kan förebygga värk – våra kroppar ska hålla länge.

För cirka 15 år sedan hade jag vansinnigt ont i högersidan av nacken och höger axel, skuldra, armbåge och handled. Värken vandrade fram och tillbaka. Stressiga kvällar nöp det till extra mycket, och jag smörjde mig med tigerbalsam var och varannan kväll innan läggdags.

Ibland var det så illa att hela armen domnade bort och jag kunde knappt hålla i ratten när jag körde bil, än mindre hålla eller bära något med höger hand/arm. Det värkte och molade i armbågen, och jag tappade känseln i fingrarna.

Allt detta är klassiska musarbetessymtom!

Jag fick minst sagt lätt panik – hur skulle jag klara av att fortsätta jobba med datorer? Skulle jag vara tvungen att omskola mig? Hur skulle jag kunna få variation i mitt arbete när mitt arbete innebär att jag just sitter framför datorn hela tiden? Allt jag jobbar med sker genom datorn på ett eller annat sätt.

Jag lärde mig att använda vänster hand för musen, vilket var riktigt svårt i början. Vissa moment var jag tvungen att använda högran till för jag hade ju inte alls samma precision med vänstran. Ofta spände jag mig på högersidan ändå för att liksom ”hjälpa till”.

Jag fick helt sluta jobba med datorn hemma, för åtta timmar på jobbet och två–tre timmar på hemmaplan blev på tok för mycket. Varje gång jag gick på toaletten stod jag några minuter framför spegeln och gjorde några övningar för att öka blodgenomströmningen och stretcha spända muskler.

Efterhand blev jag allt säkrare på vänster hand, och då började värken lätta på högersidan. En dag fick jag möjlighet att prova en rullmus, en avlång rulle/stav framför tangentbordet som man använder istället för en klassisk mus. Jag var skeptisk, skulle jag orka lära om en gång till? Skulle övergången bli lika svår som till vänster hand?

Men som jag minns det tog det bara några timmar att vänja sig vid rullmusen. Med hjälp av rullen kan man glida åt alla håll, och man kan hålla ner och markera, enkelklicka och dubbelklicka på rullen också. Man använder helt naturligt båda händerna och alla fingrar. Sen finns det ett scrollhjul och olika knappar för att kopiera och klistra också.

Fördelen med rullmus är att man håller händerna på ungefär samma ställe hela tiden oavsett om man skriver eller använder musen. Man håller båda armbågarna in mot kroppen och har nedsjunkna axlar.

Stödet för handlederna gör också att man slipper den kritiska uppåtvinkeln på händerna när man skriver på tangentbordet. Den vinklingen kan göra att nerverna i handleden kläms så att fingrarna domnar.

Efter något år blev symtomen ännu bättre, och i kombination med styrketräning i förebyggande syfte så har jag inte längre problem med värk alls! Ärligt talat vägrar jag nästan att jobba utan min rullmus.

Som variant till rullmus finns nu också en ”musplatta” som verkar väldigt smidig. Den påminner om en touchplatta på en bärbar dator.

Förutom rullmus och musplatta har vi också ett armstöd och en ståmatta att låna ut för den som vill prova. Om man står upp och jobbar några timmar om dagen rör man sig mer naturligt i sidled och avlastar ryggen. Det är egentligen en helt onaturlig ställning för ryggen att sitta.

Att börja arbeta på ett alternativt sätt är nödvändigt när man får ont, men vänta inte tills du får ont – gör det i förebyggande syfte. Din kropp ska hålla i många år.

Första veckan: 31 km

hundpromenad

Långrundorna med hunden på kvällar och helger räknar jag som motion. Då är tempot riktigt högt och kisspauserna få. Nu tänker jag börja springa med Lakrits så smått också. Han har bra fysik och flås, mycket bättre än sin matte.

Första veckan med motionstävlingen på jobbet så summerar jag ihop totalt 31 km. En hel del hundkilometer finns inte med i den totalen. Jag räknar de längre rundorna med hunden på kvällar och helger som motion, men övriga korta hundrundor räknar jag inte.

När vi går våra långrundor är tempot jättehögt! Trots att Lakrits är hanhund knatar han på bra, utan att lukta och pinka på varenda stolpe. Minst 4 km brukar det bli, men även upp emot 6-7 km eller ännu mer om vädret är trevligt.

Nästa steg på långrundorna är att springa korta stunder. Mellan var tredje och fjärde lyktstolpe kanske till att börja med, och sen kan man öka intervallen efterhand. Jag tänker mig att jag ska gå/jogga samma runda, och sedan ska rundan förhoppningsvis gå snabbare och snabbare 😉

Det ska bli spännande att se hur Lakrits reagerar på att jag börjar springa. Sätta sig på hasorna? Glatt skutta efter? Han har i alla fall både fysik och flås för att springa minst en mil, så där ligger jag i lä.

Jag sprang med Wellivate-Anna och hennes onsdagsgrupp på Rosenholm för några veckor sedan, men innan dess har jag inte sprungit sen Tjejmilen i september. Orsaken är att jag har haft så galet ont i fötterna, i trampdynorna. När man knappt kan gå på grund av smärta så är det liksom onödigt att fresta på fötterna ännu mer genom att springa.

För några år sedan hade jag hälsporre, eller snarare förstadiet till hälsporre. Eftersom jag är plattfot så blir senorna som går bak till hälen påfrestade och till slut inflammerade. Lösningen på det problemet var hålfotsinlägg, och efter några månader var det onda i hälarna borta.

Efter det slarvade jag med hålfotsinläggen, för jag hade ju inte ont längre. Sen fick jag ont igen, fast fram på trampdynorna. Problemet är sannolikt detsamma, fast det är senorna framåt som är inflammerade istället. I med hålfotsinläggen igen!

Enligt läkaren på vårdcentralen så ska jag försöka vila fötterna och utöva alternativ träning. Men jag har inte slutat promenera – det är ju liksom omöjligt om man har hund. Tvärtom har det nog blivit i snitt 7 km hundpromenader dagligen sen Lakrits flyttade hem till oss i mitten av oktober. I ur och skur.

Igår tänkte jag dock att det var länge sedan jag ens tänkte på att jag har ont i fötterna. Så då är det kanske dags att börja springa igen så smått. Sakta, sakta, för att vänja kroppen.

Att möta våren i löparspåret är så härligt 🙂

Etikettmoln