Just another WordPress.com weblog

Arkiv för februari, 2012

Tillbaks på löpbandet

Trots flera veckors uppehåll orkade jag med samma tempo som sist, även om det var sjukt jobbigt. Svetten lackade och lungor och hjärta fick verkligen jobba. Men jag klarade det 🙂

Efter 2 x 15 min löpning (totalt 4,2 km) gick jag 15 min i 5-7 graders uppförslut. Jag ville se färdigt på Biggest Loser från USA. Deltagarna sprang ett maratonlopp i öknen och en finalplats stod på spel. Vinnaren klarade det på 5 tim nånting, och sju kom i mål. Den äldsta var 62 år – verkligen grymt jobbat. Mina 2 x 15 min kändes då som en piss i Nilen minst sagt.

Nu ska jag nöta löpbandet två gånger i veckan och komplettera med att springa utomhus på helgen. Nu tar jag sikte på att klara 5 km under 30 min den 14 maj under Blodomloppet! Till dess vill jag helst ha nått 85 kg, för varje kg är ett för mycket att släpa på.

När jag kom hem var jag vrålhungrig så det fick bli två rostade limpmackor, bregott och två kokta ägg som pålägg. Känner mig inte ett dugg mätt och nöjd, det kändes mest som det jag åt försvann i ett stort svart hål. (Hade inget vettigare bröd hemma, och efter träning är lite kolhydrater halvokej.)

Jag ska gå och lägga mig tidigt med nya tidningen GI-hälsa som sällskap. När man sover kan man inte äta!

Annonser

Helhetsmetoden, del 6

Det här blir mitt sista inlägg om boken Helhetsmetoden. Vill ni veta mer så får ni läsa boken 🙂 Om ni söker på ordet Helhetsmetoden i min blogg så finns det totalt sex inlägg om boken, mest med fokus på hur man kan tänka annorlunda, och hur det i sin tur påverkar ens känslor och beteende (= KBT).

Jag har nästan läst klart boken nu och en mening som jag bär med mig är den här: ”Bete dig mot din kropp som du beter dig mot någon som du tycker om.” Den tanken ska jag låta poppa upp i skallen varje gång jag står naken inför helkroppsspegeln. Jag har sällan negativa tankar om andras kroppar – varför ska jag då ha det om min egen kropp? Jag ska stå där inför spegeln, utan att tänka på ”fornstora dar”, och bara gilla läget helt enkelt. I min mage har jag burit två barn, och det har givetvis satt sina spår. (Det är mer onormalt att det inte sätter sina spår faktiskt.) På höfter och lår har jag rejäla fettreserver, men de syns inte så mycket när jag har kläder på mig.

Kvinnors självkänsla är oftast kopplad till utseendet. Enligt boken Helhetsmetoden finns det studier som visar att varannan kvinna tänker på vad hon äter för att inte bli tjock, eller bli smalare. Jag tror att det är lågt räknat, jag tror faktiskt att alla kvinnor jag känner tänker på det mer eller mindre hela tiden. Enligt samma studier har nio av tio kvinnor någon gång gått på diet. Jag tror att den siffran egentligen är tio av tio. Jag har nog aldrig träffat någon kvinna som inte bantat någon gång. Själv började jag banta i 16-årsåldern, visserligen ”bara” genom att utesluta läsk, godis och snacks.

Jag blir väldigt förvånad när jag träffar snygga, framgångsrika, välklädda kvinnor som i förtroende hintar om sina viktbekymmer. Jag blir ännu mer förvånad när smala, snygga, vältränade kvinnor pratar om sina viktbekymmer. Det verkar faktiskt inte spela någon roll hur mycket eller lite man väger. Så många kvinnotimmar ägnas åt dessa spörsmål dygnet runt.

Mäns självkänsla är sällan kopplad till kroppen på samma sätt, även om fler och fler män inser vikten av att träna regelbundet och tänka på vad de äter. Samtidigt har jag många jämnåriga män omkring mig som inte alls verkar bry sig, trots att ”ölmagen” får skjortan att puta rejält. Eller så bryr de sig faktiskt, men de orkar inte göra något åt det. Oavsett så tror jag inte att de känner sig som ”sämre människor” bara för att deras mage putar (vilket i sig är väldigt hälsofarligt så de borde göra något åt det).

Jag känner kvinnor som aldrig skulle sätta sin fot i en simhall på grund av att de skäms för sin kropp. Jag har också tänkt så, men sen tänkte jag i stället ”Jag har samma rätt som alla andra att simma, och jag är absolut inte ensam om att vara tjock.” Och när jag väl kom till simhallen märkte jag att just simhallen är en frizon för oss ”viktbekymrare”. Där finns alla sorter, tjocka, magra, gamla, unga – och det är helt okej.

Jag känner kvinnor som klär sig i ”tältkläder”, helst svarta, för att de skäms över sin kropp. Jag har också tänkt så, men sen tänkte jag i stället: ”Jag ser ju ännu tjockare ut om jag har tältkläder. Det är bättre att köpa kläder som sitter åt lite för då ser man smalare ut. Tajtar man upp bysten så ser midjan smalare ut, och färgstarka kläder gör mig glad – och omgivningen också.”

Jag känner kvinnor som aldrig går till stranden för att de vägrar att visa sig i baddräkt eller bikini. Jag har också tänkt så, men sen tänkte jag i stället: ”Ja, jag är tjock men det är jag knappast ensam om. Se dig omkring!” Och eftersom jag inte har synpunkter på hur andra ser ut, så har de knappast synpunkter på hur jag ser ut. (Och har de det så bryr jag mig inte.) En bikini i rätt storlek, så jag slipper vara rädd för att behagen ramlar ut, och en handduk runt bysten till och från vattnet var det enda som behövdes för att jag skulle känna mig bekväm på stranden. Varför skulle jag avstå från att åka till stranden – jag har väl samma rätt som alla andra att vara där oavsett hur jag ser ut?

Jag kan fortsätta i evigheter, men ni fattar nog poängen. En viktig pusselbit är nog faktiskt att sluta tänka negativt om sig själv och i stället gilla läget. Köpa kläder i ”rätt” storlek, snygga, färgstarka kläder som gör dig pigg och glad. Gå och simma, duscha på gym, klä av dig naken och titta på dig själv i helkroppsspegeln. Så ser du ut. Var tacksam över din kropp, hur du än ser ut.

Det stod i boken att man ska ge extra omsorg till de delar av kroppen som man har svårast för. Så nu ska jag smörja in muffinsmagen, höfterna och de gropiga låren med vaniljdoftande kroppssmör morgon och kväll 🙂

Planerad träning vecka 9

  • Måndag 27/2: Lunchpromenad + gympa
  • Tisdag 28/2: Lunchpromenad + löpbandet/styrka
  • Onsdag 29/2: Lunchpromenad + kvällspromenad
  • Torsdag 1/3: Lunchpromenad + flex
  • Fredag 2/3: Lunchpromenad
  • Lördag 3/3: Löpning
  • Söndag 4/3: Stavpromenad

På pappret ser det bra ut 🙂 Och nu är det inskrivet i kalendern också!

Genomförd träning vecka 8

  • Måndag 20/2: 35 min lunchpromenad (3 km)
  • Tisdag 21/2: 54 min kvällspromenad (5,2 km)
  • Torsdag 23/2: 42 min kvällspromenad (3,5 km)

En skruttvecka träningsmässigt minst sagt, men det var första veckan efter att jag var sjuk så det var ändå okej. Plus att jag var på resande fot torsdag-söndag och då är det ingen ordning på någonting.

Helhetsmetoden, del 5

Boken Helhetsmetoden är ju baserad på KBT-terapi. Huvudbudskapet är att sluta stirra sig blind på symtomen och i stället göra något åt orsakerna. ”Ja, jag tröstäter – men varför tröstäter jag?” De allra flesta har inte en aning om varför de tröstäter, men i boken finns det metoder för att komma underfund med det.

Först när vi vet orsakerna kan vi relativitetspröva orsakerna, tänka annorlunda, och slutligen känna annorlunda. Att tvinga sig att låta bli att tröstäta är att börja i helt fel ända. Lika fel som det är att först svälta sig en hel dag och sen äta en hel pizza framåt kvällen. (Det här är förstås ingen quick-fix, det krävs en hel del arbete.)

Ett sätt att hitta orsakerna är att slutföra ett antal meningar som står i boken. Dessa meningar kan man sedan se som sina ”livsregler” – ditt sätt att förhålla dig till livet. Här kan man snabbt se om det står på tok någonstans, och sen kan man jobba på att förändra sitt sätt att tänka.

Jag tröstäter väldigt sällan. Jag okynnesäter mest när jag är stressad och trött, och i bland kan jag äta för att jag är uttråkad eller rastlös. Däremot har jag rätt så god självkänsla, så det är inte där mitt problem sitter. Jag äter inte för att jag känner mig otillräcklig eller värdelös. Jag vet att jag duger precis som jag är, och att göra sitt bästa är alltid bra nog. (Jag har inte alltid tänkt så, det är en erfarenhet jag fått efter att jag var utmattningsdeprimerad våren 2007.)

När jag slutförde meningarna i boken Helhetsmetoden fick jag följande ”livsregler”:

Jag försöker alltid… göra mitt bästa.
Det som betyder mest för mig… är mina barn och deras välmående.
Jag försöker att vara… positiv och se lösningar i stället för problem.
Jag undviker att… känna mig stressad.

Totalt finns det tolv meningar i boken, men jag kunde inte slutföra alla meningar. Jag kan inte slutföra meningar som innehåller ”måste” och ”jag är tvungen” eftersom jag inte känner att jag ”måste” göra något. Och skulle jag känna det ifrågasätter jag det direkt. ”Vadå måste? Jag måste ingenting!” Varken jag eller någon annan kan tvinga mig att göra någonting. Därför är ordvalen extremt viktiga. (Kanske beror det på att jag är journalist och mycket medveten om ordens värdeladdning.)

Fast på jobbet ”måste” jag förstås göra en massa saker, men det är saker som jag vill göra. Annars får jag söka mig ett annat jobb. Och det är förstås inte det lättaste, men vill man inte byta jobb så får man gilla läget. Att gå till jobbet varje dag och känna sig ”tvingad” att göra vissa saker mår ingen människa bra av. Då är det bättre att tänka ”den här arbetsuppgiften är inte så kul men den ska göras, och när den är gjord får jag göra något roligare”.

Den sista meningen ”Jag undviker att… känna mig stressad” är enligt boken min ”hotbild”. Det är min akilleshäl, och det stämmer med min egen uppfattning också. En sådan här enkel övning kan vara både överraskande och bekräftande. Jag tycker att mina livsregler stämmer bra med hur jag tänker och känner, och jag ser ingen anledning att ändra på dem. Däremot måste jag jobba vidare på mina strategier för att undvika att bli stressad. Absolut noll stress är förstås omöjligt, men då måste man vara mer noga med återhämtningen.

Värre hade det varit om jag hade fullföljt meningarna så här:

Jag måste alltid… vara tillgänglig på telefon och e-post.
Jag är tvungen att… jobba övertid minst fem timmar i veckan för att hinna med mitt jobb.
Det som betyder mest för mig är… att alla är nöjda och glada.
Jag hatar att… känna mig stressad.

I valet och kvalet

Jag har faktiskt ingen aning om vad torsdag-söndag sätter för spår på vågen. Maten har nog varit okej, men motionen har ju helt uteblivet. Och vatten har jag absolut inte druckit så mycket som jag brukar göra. Så nu är jag i valet och kvalet. Väga mig i morgon bitti eller vänta till fredag, och ösa järnet måndag-torsdag, så jag får ett riktigt bra slutresultat på Rivstarten på fredag i stället?

Ja, det är ju egentligen inget val. Klart att jag ska sikta på att hamna under 90 kg på fredag, för det visar garanterat inte vågen i morgon. Det hade varit skönt att sluta Rivstarten med en delmålsbelöning, det vill säga ett par nya jeans i st 42. Så får det bli – sköta VV-appen till punkt och pricka och promenera/träna varje dag måndag-torsdag och sen slutvägning på fredag.

Det är ju ingen tävling det här, men det är ändå skönt att känna att man gjort sitt bästa och det har jag inte gjort de senaste dagarna. Men det var det värt 🙂 Några dagar hit eller dit kvittar. Resan fortsätter ju även efter fredag menar jag.

Även lördagen var nja

I går blev det räkmacka utan macka på Ikea. Täcke+kudde x 2 à 199 kr och en taklampa ska vi försöka knö in i bilen på väg hem också.

I går kväll blev det pastalåda. Den innehåller pasta, sidfläsk, ägg och mjölkstanning. Supergott. Det var gårdagens undantag. Jag älskar verkligen pastalåda, och som ”sällanmat” kan det vara okej.

Rött vin, blandade frysta bär/frukter, vaniljkesella och mörk choklad avnjöts sedan till Melodifestivalen 🙂

Att Danny skulle gå vidare direkt till Globen var givet, men jag tycker att han skulle haft sällskap av Perelli. Att hon blev utslagen helt är inget annat än skandal enligt min mening.

Etikettmoln