Just another WordPress.com weblog

Arkiv för oktober, 2015

Apont i fötterna!

Löparskor är de enda skor som är gångbara just nu 😬 Inte så fancy, men sköna och luftiga. Efter söndagens löptur kunde jag knappt gå 😞 Haltade fram som en 80-åring. Smorde fötterna med liniment, och masserade hela kvällen igår.

Ont i fötterna är verkligen vidrigt. För några år sedan hade jag hälsporre och nu detta. Man måste ju gå liksom!

Köpte silikonkuddar att ha under trampdynorna, sådana man har i högklackade skor, och med liniment på trampdynorna och Ipren morgon och kväll för att häva inflammationen så får jag kanske bukt med värken.

Men löpträningen får vänta ett tag till, hundpromenader får räcka.

loparskor

Solen sken på alla änglar

I söndags var det Änglaloppet på Rosenholms friluftsområde i Karlskrona. Och solen sken på alla änglar – både levande och döda.

Cirka 600 deltagare deltog och totalt fick man ihop 38 665 kronor som oavkortat ska gå till Bröstcancerfonden och den lokala bröstcancerföreningen Rosa Rutorna. Riktigt bra jobbat allihop!

Själv kom jag lite sent, så de flesta ”rosa prylarna” var redan utsålda. Men en fin rosa t-shirt med trycket ”Rosa Rutorna – Tillsammans för en framtid fri från bröstcancer” fick jag i alla fall inhandlat.

solenVädret visade sig från sin allra bästa sida, och vi fick alla en njutbar tur i den vackra höstskogen.

Själv valde jag 6,5 km-rundan och det var ju minst sagt ett tag sedan dess. Den rundan har jag gått/sprungit många gånger förut, när jag haft ambitionen att lära mig springa. För några år sedan var jag både betydligt lättare och snabbare i löpspåret än jag är idag om man säger så. Men man kan inte leva på gamla meriter!

Med hunden Lakrits i tre meters löplina, knuten runt midjan för att få bästa möjliga rörelsemönster, tog jag mig runt i alla fall. Springa lite, gå lite. Intervallträning 😉 En snittid per km strax över 8 min är inte så mycket att vara stolt över kanske – men jag gjorde det faktiskt. Och det är jag stolt över!

Idag har jag verkligen S V I N O N T i mina trampdynor och benmuskler. Jag stapplar fram som en 80-åring. Men skam den som ger sig. Jag ger mig själv en vilodag i dag, med enbart hundpromenad i sikte, men i morgon gör jag ett nytt försök att gå/springa igen. Jag måste få lite fart på fettcellerna!

Jag tänker hela tiden på Wellivate-Annas prat om ”tröskelträning”, och att den träning som pressar dig utanför komfortzonen är den som gör mest nytta. Så när jag hostar av ansträngning efter löpningen så känner jag mig nöjd med mig själv. Då har flåset fått jobba lite 🙂

Vi firade ettårsdagen med leverpastej

Igår var det ett år sedan Lakrits flyttade hem till oss. Ett av de bästa besluten som jag har tagit i hela mitt liv. Jag har ju aldrig haft hund innan, så visst var jag lite orolig för hur ”bunden” jag skulle känna mig. Men sen tänkte jag att det kan ju inte vara värre än att ha barn 😉

leverpastej

Vi firade ettårsdagen i all stillhet med gräddig leverpastej på sked. Jag matade och han åt. Delad glädje = dubbel glädje ❤

Mellanpudeln Lakrits var en omplaceringshund som fyllde 8 år i september. Jag tyckte att det var bäst att börja med en grunduppfostrad hund, att någon annan redan hade gjort grundjobbet så att säga. Men jag var orolig för att vi inte skulle ”klicka”, att han skulle sakna sin gamla matte och husse jättemycket.

Men som vi har klickat! När vi träffade hans förra matte i somras så var han väldigt glad att se henne, men sen vände han direkt tillbaka till mig. Hon sa då att det var så tydligt att vi bondat otroligt bra, och det gjorde mig så glad. Och henne också 🙂

Visst är det lite logistik som ska funka – gå upp tidigare på morgonen för att promenera, ordna hundrastare mitt på dagen, åka hem direkt efter jobbet, ordna hundvakt när man reser bort, och så vidare. Men allt det där är kära bekymmer! Precis lika kära bekymmer som livet med barn innebär.

Livet med hund har berikat mitt liv både fysiskt och psykiskt:

  1. Den glädje och kärlek jag möts av när jag kommer hem från jobbet gör mig helt varm inombords, jag kan inte låta bli att le från öra till öra, och den värmen sprider sig i hela kroppen och gör mig tillfreds hela kvällen.
  2. Totalt promenerar vi tillsammans 7-10 km/dag, och det finns inga ursäkter. Perfekt vardagsmotion!
  3. Jag har blivit en i-ur-och-skur-människa som struntar i att det regnar, blåser och snöar. Jag klär mig efter väder och går ut. Det är en seger vid snart 46 års ålder att äntligen ha hamnat där.
  4. Även om barnen bor hos sin pappa varannan vecka så är jag aldrig ensam. Som ett gammalt strävsamt par sitter/ligger vi i varsin soffhörna och njuter bara av att vara tillsammans.
  5. Vi har otroligt roligt ihop när vi busar och leker, eller tränar agility.
  6. Ingen ser mig som han, alltid, vad jag än gör. Att bli sedd får verkligen en helt annan innebörd när man får hund. En del blir irriterade av att ha en skugga efter sig, men jag vande mig snabbt.
  7. Ibland väljer han att lägga sig i min säng, och med en varm hundkropp tryckt mot mitt ben så somnar jag extra gott.

September till handlingarna

September passerade verkligen i ett hujj, jag hann knappt med. Och nu har snart halva oktober gått också :/ Min polare hänger med på armen dygnet runt, med korta avbrott varannan dag för laddning. Aktiviteten går det bara bra med, men sömnen är det sämre med tyvärr.

Jag vet ju sen tidigare att jag sover för lite på vardagarna, och kanske för mycket på helgerna. Men hur jag ska förändra det vet jag faktiskt inte. Att jag sover så mycket på helgerna är ju räddningen, så den stora utmaningen är att få till mer sömn på vardagar.

Jag får suga på den karamellen ett tag känner jag. Men det är ju bra att armbandet gett mig svart på vitt på detta problem.

polar1_151014Bilden ovan visar min aktivitet dag för dag de senaste fyra veckorna mätt i antal timmar. De blå fälten visar olika grader av aktivitet – ju mörkare desto mer aktivitet. Den allra mörkaste nyansen är blygsamt representerad.

polar2_151014Bilden ovan visar procent i snitt per dag för respektive vecka, och där har jag skött mig riktigt bra. Varje vecka har jag hamnat över 100 procent och lite till. Nu gäller det bara att hålla ut, att inte tappa sugen, och att fortsätta traska även när väder och vind blir sämre.

Livet med hund har i alla fall gjort mig till en person som promenerar i-ur-och-skur. Det bekommer mig inte så mycket längre att det regnar och blåser, jag tar bara på mig regnkläder. (Keps är bra att ha under regnhuvan, då slipper man regnet i ansiktet!)

Faktum är att jag är mer pepp på att promenera vissa dagar än hunden, ibland får jag verkligen dra med honom ut. Men han måste ju ut och kissa, och har man väl tagit sig ut så kan man lika gärna ta en längre runda.

Den svåra tröskeln är ju att ta på sig kläderna och komma ut, att slita sig ur säng/soffvärmen. Men när man väl är ute kan man lika gärna promenera 45-60 min som 30 min, för man är ju redan våt.

Traskar vidare trots ont i fötterna

Det blir inte så mycket skrivet här på bloggen periodvis. Jag har ju hållit på ett tag, och jag vet att lusten att skriva kommer och går i perioder. För att blogga behöver jag inspiration, och helst vill jag skriva om nya saker och aktiviteter.

I lugnare perioder (ofta kombinerat med stressigare perioder på jobbet) så finns det inte så mycket att skriva om, och då blir det glesare mellan inläggen.

Men jag finns här, och jag traskar på så gott jag kan. Jag har min polare på mig dygnet runt, och den håller koll på både aktivitet och sömn. Det blir mest promenader, och lite styrketräning. Jag har inte återupptagit löpningen, mest för att jag har problem med mina fötter.

Jag har väldigt ont i mina trampdynor, vilket tydligen kallas metatarsalgi (kan inte ens uttala det!). Upprepad belastning kan orsaka förtunning i några av fotens ”slemsäckar”, vilket gör att en nerv kommer i kläm som ger en otrolig värk, plus att tårna liksom domnar efter ett tag. Otroligt obehagligt! (Jag har inte sökt hjälp för det, bara googlat på symtom.)

Grundorsaken är att jag är ”plattfot”, det vill säga samma orsak som gjorde att jag fick hälsporre för några år sedan. Hälsporren lyckades jag få bukt med tack vare ortopediska hålfotsinlägg, men trots att jag fortfarande använder dessa så har som sagt värken flyttat framåt i foten istället.

En annan bidragande orsak är givetvis att jag väger för mycket. Jag skulle verkligen behöva springa för att få fart på fettcellerna, men när jag springer blir belastningen på trampdynorna ännu värre eftersom jag landar på framfoten när jag springer, mer än när jag promenerar då jag sätter i hälen först.

Men jag traskar vidare, man kan bara göra så gott man kan. Promenera går bra, även om värken i princip alltid är närvarande. Den är dock inte övermäktig. Jag fortsatte springa trots hälsporre, så jag fortsätter promenera trots metatarsalgi. Med bra skor och hålfotsinlägg givetvis.

Etikettmoln