Just another WordPress.com weblog

Arkiv för september, 2012

Återerövra sitt hem

I helgen har jag återerövrat mitt hem. När jag är borta mycket blir allt hemarbete liggande. Jag ser till att barnen får mat och har rena kläder på kroppen, men inte mycket mer.

I helgen har jag tvättat, rensat ur barnens garderober, rensat bland mössor och vantar, dammsugat hela huset och städat toaletter. Nu känns det bra igen.

Jag blir stressad av att det är stökigt omkring mig, men så skönt det är när man kommit ikapp på hemmaplan. Tillfredsställelsen är enorm.

Jag har också hunnit med att vara social. Lördagkvällen tillbringade vi hos svärföräldrarna, och i eftermiddag åkte jag på svamputflykt med några kompisar. Nice. Även om skörden var minst sagt mager. Vi avslutade med qinoasallad hemma hos en av tjejerna.

Jag gillar att plocka svamp, eller snarare leta efter svamp. Spänningsmomentet i kombination med skogens ljud, ljus och dofter är så avkopplande. Synd bara att jag så sällan hittar svamp. Men till helgen ska jag nog gå en sväng bakom huset och kolla läget.

20120930-220959.jpg

Annonser

Många tysta bloggar just nu

Är ni med på en utmaning? Minst ett inlägg i bloggen varje dag under oktober!

Det är så tråkigt att besöka bloggar varje dag som inte uppdateras, eller hur? Vi behöver varandra!

En härlig sovmorgon

I dag sov jag till halv ett. Som en stock. Då känner jag mig lugn. Så länge jag sover gott och länge är det ingen fara med min mentala hälsa.

Här hemma har jag massor av dåliga samveten. Det blir så när jag är bortrest en helg, eftersom helgerna är den enda tiden då jag orkar/hinner städa och tvätta.

I dag fick det bli tvätt. Hela huset var fullt av korgar med ren tvätt, och i tvättstugan såg man knappt golvet. Jag är långt ifrån klar, men all ren tvätt finns nu i garderoberna och det går att komma in i tvättstugan 🙂 Fortsättning följer i morgon.

En slitsam vecka är snart slut

Jobbar i kväll på mina svärföräldrars dansställe. Inte så begåvat med tanke på att det varit en tuff vecka på jobbet, men det är klart att man ställer upp. Lite extrapengar blir det ju också.

I dag hade jag planerat att sticka tidigare från jobbet för att hinna sova en timme mellan de två jobben, men så blev det inte. En halvtimmes powernap hann jag dock med, och det är tillräckligt för att ladda batterierna.

Den här veckan har verkligen varit veckan från hell. Finns det inget mer elände som kan hända just nu? Så kan det få bli lite lugnt sen.

Själv är jag bara jobbmässigt drabbad men det är ändå svårt att freda sig känslomässigt när andra drabbas av olycka. Min empati är så stor, och det känns futtigt att gnälla över att det ger mig merarbete. Men samtidigt är det mitt jobb att lösa det praktiska, och det är svårt när känslorna kommer som en svallvåg gång på gång.

Det som hänt är att en av våra chefer nyligen fick beskedet att hans syrra har huvudet fullt av tumörer, plus levern. I sviterna av det fick hans mamma en stroke, och sannolikt triggade det även igång demens. Han måste ta hand om dem båda, och de bor 20 mil från oss. Han jobbar inte mer i år fick vi veta i dag.

Det har vi förstås stor förståelse för, och givetvis ska han göra det. Men bra chefer växer inte på träd. Den vi haft som ersättare tidigare har nyligen sagt att hon inte tänker göra det mer. Så vi måste tänka nytt, och det väldigt snabbt.

Samma vecka meddelade en annan kollega att hennes pappa är döende, och sen var hon borta två veckor. Pappan dog i onsdags, och det var nog skönt för alla att det inte drog ut på tiden mer, men givetvis är hon jätteledsen. Hon tänker dock börja jobba igen på måndag.

Slutligen fick jag i dag veta att en tredje medarbetare är borta på oviss framtid. Hennes barnbarn, boende i Norrland, har varit med om en olycka, ligger på IVA och kommer sannolikt inte att överleva. Så hon flög dit i morse för att stötta sin dotter. Så hemskt, så förbannat jä…. sorgligt! Det finns inga ord som räcker till.

Det enda vi kan göra är att underlätta för henne på alla sätt, få tag på en läkare som kan sjukskriva henne på telefon etc.

Till detta kommer alla vanliga sjukdomar och ledigheter, och just nu känns det som ett mirakel att tidningen kommer ut varje dag.

Nu har jag i alla fall löst nästa veckas schema, och sen är det nya tag på måndag igen. Tills dess behöver jag vila och återhämta mig, och inte ta med mig dessa tankar hem.

Jag kan inget göra, och jag hjälper ingen om jag också mår dåligt. Allt är som det är, och blir som det blir.

7,36 km på 58 min

I dag blev det intervallträning. Springa normalt, öka tempot ett snäpp, och sen spurta. Därefter gå och hämta andan. Sju-åtta gånger totalt.

Jag är inte så avancerad så jag räknar varken minuter eller meter – jag springer så mycket jag tyar bara. Syftet är att hjärta och lungor ska få jobba så att flåset förbättras.

I dag gjorde det ont överallt. Trampdynor, skenben, knä, magen. Jag var verkligen helt slut. Men huvudvärken som jag hade innan jag började springa blev jag i alla fall av med.

Och jag har slitit ut mina första löpartajts! Det har gått hål på insidan av låren. Så i morgon ska jag köpa nya, minst två par. De ligger ju alltid i tvätten när man ska ha dem.

Palsternackasoppa

(2-3 portioner)

  • Skiva och strimla två skivor kassler per portion och stek dessa.
  • Dela en gul lök i klyftor och stek i smör i en gryta på låg värme tills löken är mjuk och glansig.
  • Tillsätt 1 liter vatten och 2 tärningar grönsaksbuljong.
  • Skala och dela 4 normalstora palsternackor i småbitar. Skala och dela ca 1 cm färsk ingefära. Lägg grönsakerna i vattnet.
  • Koka i ca 20 min tills palsternackan är mjuk.
  • Mixa soppan slät med stavmixer.
  • Låt koka upp, smaka av med salt.
  • Lägg kasslern i botten på soppskålen och häll på soppan.

20120927-204209.jpg

Ge och ge och sällan få

Den här veckan har varit lika hetsig som den förra. Varje minut på jobbet är det akutprincipen som gäller. Vad måste jag göra exakt nu? Därefter gäller vad jag har mest dåligt samvete över.

Och sen händer nya saker hela tiden, och kullkastar alla planer. Jag föser hela tiden allting framför mig, livrädd att tappa något på vägen.

Det känns som jag släcker bränder. Så fort en brand är släckt uppstår en ny någon annanstans. I värsta fall uppstår två samtidigt på olika ställen.

Det känns som jag ger och ger och sällan får något tillbaka. Det känns också som om det som ska göras alltid är mer än det jag har gjort.

Och då är det inte hemmasysslor jag snackar om, för de struntar jag helt i. De springer inte ifrån mig. Så länge det finns mat på bordet och rena kläder till alla är jag nöjd.

Men man ska faktiskt fokusera på det som man har gjort! Så det tänker jag göra nu en lång stund. Jag tänker också njuta av varenda minut i stillhet.

Jag har spelat squash i dag på lunchen – ett härligt avbrott i arbetsdagen! Svettas och skratta tillsammans är bäst 😀

Etikettmoln