Just another WordPress.com weblog

Arkiv för januari, 2014

Minus 2,6 kg senaste veckan!

I morse visade vågen 94,6 kg, och det betyder att jag äntligen kan köpa nya jeans! Nu ska jag fundera noga på vad jag ska unna mig som delmålsbelöning vid 92 kg. Den 14-17/2 ska jag resa till London, och kanske har jag uppnått 92 kg till dess.

Veckan som gått, då barnen inte bott hos mig, har jag soppat. Inte hos Xtravaganza, Itrim eller något annat. Jag är trött på att de ska tjäna pengar på mig. Nej, jag har gjort en helt egen variant. Jag har legat på ca 1000 kcal, plus frukt, per dag. Jag har mått bra större delen av tiden, lite huvudvärk dag tre bara.

Så här har jag ätit/druckit:

  • Kl 07.00: Proteinshake (2 dl blåbärsdryck, 2 dl havredryck, 0,5 dl proteinpulver = ca 230 kcal)
  • Kl 09.00: Frukt
  • Kl 11.00: Proteinshake
  • Kl 13.00: Frukt
  • Kl 15.00: Proteinshake
  • Kl 17.00: Frukt
  • Kl 19.00: Proteinshake
  • Kl 21.00: Frukt

Jag har inte varit hungrig alls, och sötsuget är helt borta. Idag börjar jag ersätta den fjärde proteinshaken med vanlig måltid, och där tänker jag ligga ett tag tror jag. Det passar mig bra att äta ihop med barnen på kvällen.

Annonser

Kommautandet är allra svårast

I går kväll hade jag bestämt mig för att springa med Wellivate-Annas löpargäng i Brunnsparken. Direkt efter jobbet dagen innan packade jag väskan och tog med till jobbet. På morgonen skickade jag sms till Anna ”jag kommer i kväll”. Endast benbrott kändes som giltigt förfall.

Efterhand som dagen gick började det snöa mer och mer. Hemresan från jobbet gick långsamt i snömodden, men jag kom fram i tid. Påpälsad som sjutton. På skallen hade jag den fula jägarkepsen (vattentät, fodrad, öronlappar). Sex andra galningar, inklusive Anna, hade liksom jag trotsat snöstormen och iväg kom vi. Iklädda gula reflexvästar sprang vi bland annat 20 stycken 30 sek-intervaller – runt, runt på de stigar där det gick att ta sig fram. Stigarna fick vi själva trampa upp i snön. Broddar på givetvis.

Jag trodde faktiskt inte att jag skulle göra det. Jag är en fryskyckling och för mig är mer än halva upplevelsen med löpning just känslan och omgivningen. Att pulsa fram i snö och frysa på delar av kroppen (ansikte, fötter) och vara apsvettig på andra (klär mig alltid för mycket), inte se längre fram än ryggen på löparen framför (knappt det), och hela tiden vara lite rädd för att trampa snett på det ojämna underlaget. Det ger verkligen inga livet-är-härligt-känslor alls.

Däremot gav gårdagens träningspass mig massor av jag-klarade-det-känslor! Och det var som alltid ett verkligt bra träningspass trots, eller kanske tack vare, snön. Jag tvingades lyfta på fötterna ytterligare ett snäpp, och jag märkte att det då gick lite snabbare. Benen är rätt så starka, men flåset är inte tillräckligt bra. Jämfört med tidigare är det milsvid skillnad förstås, men jag behöver träna upp konditionen ännu mer. Och då är intervaller bäst!

Att bara ta mig ut, själva kommautandet som någon uttryckte det, är allra svårast. Det finns så många fallgropar på vägen. Vädret, trötthet, lite ont i halsen, huvudvärk, sjuka barn, ont om tid… En sak är säker. Hade jag inte skickat sms till Anna redan i går morse så hade jag inte åkt dit i går kväll. Aldrig. No way. Men nu hade jag lovat! Inte bara mig själv utan också henne.

Tillsammans med gruppen utmanar jag mig dessutom på ett sätt som jag aldrig gör på egen hand. Att jag är sämst i gruppen har jag förlikat mig med, men jag gör verkligen mitt yttersta för att hänga med. Alla väntar in varandra, och den peppande känslan mellan oss är enorm. Jag känner mig inte kass, jag känner mig duktig. Jag utmanar mina egna gränser och försöker hålla mig i ”tröskelzonen”, där det är lite obekvämt, så mycket som möjligt.

Och jag utvecklas, jag känner det. I dag har jag inte ens träninsgsvärk 🙂 Än. (Den brukar komma vid lunchtid dagen efter och vara värst dag två).

snolopningDelar av det härliga löpargänget i Brunnsparken, fast vi springer mest i Brunnsskogen faktiskt.

I kväll ska jag springa

Det är första gången på jättelänge som jag ska springa. Det är flera minusgrader och massor av snö. Jag vill knappt gå till bilen. Jag är en fryskyckling och gillar inte vintern!

Men redan i morse skickade jag sms till Wellivate-Anna om att jag kommer till löpträningen i Brunnsparken i kväll – och då ska jag göra det också. Endast benbrott är giltigt förfall.

Packade väskan direkt när jag kom hem igår från jobbet. Underställ, överdragsbyxor, långtröja, vindjacka, väst, reflexväst, halsduk, vantar och mössa. Och dubbar! Användes senast för ett år sedan kanske. Nu är det dags igen.

Planerad träning vecka 5

  • Måndag 27/1: Löpband, styrka.
  • Tisdag 28/1: Mindfulness, löpträning.
  • Onsdag 29/1: Löpband, styrka.
  • Torsdag 30/1: Mindfulness, yoga.
  • Fredag 31/1: Mindfulness.
  • Lördag 1/2: Skidåkning.
  • Söndag 2/2: Långpromenad.

Ensamvecka. Ingenting att skylla på.

Summering vecka 4

  • Tisdag 21/1: 20 min löpband, 20 min styrka.
  • Onsdag 22/1: 30 min mindfulness.
  • Torsdag 23/1: 30 min mindfulness, 90 min yoga.

Inte helt okej träningsvecka, men ibland blir det så. Känner mig lite extra plågad av kyla och snön just nu, och har svårt att se det mysiga med det alls. Planerar att åka skidor till helgen och då hoppas jag få lite vinterfeeling 🙂

Mycket känslor på söndagar

Mitt liv är numer inrutat i tvåveckorscykler, och på söndagar är det mycket känslor. Timmarna strax innan barnen ska komma till mig är pirriga, tiden kan inte gå snabbt nog. När jag ska lämna barnen hos ex-sambon känns det lite vemodigt. Just när vardagen satt sig ska vi bryta upp. Men hans enorma glädje när barnen kommer till honom gör mig också glad. För hans skull. För deras skull.

Att sen åka hem till tom lägenhet känns väldigt sorgligt. Till klockan som tickar högt i tystnaden. Som jag inte hör när barnen är här. Nu dånar den högre än tv:n. Tick, tack. Och kaninen Kiwi finns ju också här förstås.

Jag försöker se fördelar med ”ensamvecka”. Mindre disk, mindre stök. Ingen matlagning om jag inte har lust. Allt ser ut som jag lämnade det när jag kommer hem. Inga tider att passa. Ingen som avbryter mig i tanken gång på gång. Och omväxling gör allt roligare.

Men att bara få delta hälften av mina barns liv smärtar. Jättemycket.

Det går inge bra det här

Efter de tre första veckorna med Rivstarten visar vågen minus 1,3 kg, plus 0,9 kg, och plus 1 kg. Totalt plus 0,4 kg. Borde ha varit minst minus 1,5 kg. Hmm, det går inge bra det här. Måste göra något radikalt.

Mitt största bekymmer är att jag har lovat mig själv att köpa nya jeans när jag kommit under 95 kg, vilket är första delmålsbelöningen. Jag har just nu ett enda par riktiga byxor som passar i storlek, och de har gått sönder på insidan av låren. Snart har jag fula skavsår där. Jag behöver nya jeans!

Fast jag egentligen inte gillar pulver och soppor så måste jag göra något radikalt för att hamna på rätt spår. Nästa vecka, när barnen bor hos sin pappa, så ska jag dricka proteindrinkar i parti och minut. Basta. Nästa fredag vill jag köpa nya jeans!

I somras mådde jag inte alls bra. Svårt deprimerad och ingen aptit. Rasade från 95 kg till 85 kg på bara några veckor. Kläderna ramlade nästan av mig. Orsakerna till att jag blev deprimerad – igen – var nog många. Att jag separerade i höstas var nog en följd av sommarens plågor till exempel. Men en orsak var också att jag i mars förra året slutade med SSRI-medicin, som jag använt från och till de senaste sex-sju åren.

Ända sedan jag blev utmattningsdeprimerad våren 2007 har jag använt SSRI-medicin från och till. Hur mycket jag än jobbar med mig själv så tycks jag behöva den medicinen. Det är en superviktig pusselbit helt enkelt. Jag har tydligen lågt eget kroppseget serotonin, jag har alltid varit årstidsdeprimerad till exempel. Min pappa var också deprimerad från och till hela sitt liv, och det är ofta ärftligt.  Varje gång jag slutat med medicinen sedan 2007, vid fyra tillfällen, så har jag inom några månader blivit deprimerad igen.

Och när jag är deprimerad så slutar jag att äta. Allt bara växer i munnen. Minus tio kg på bara några veckor är en baggis, trots att jag tvingar mig att äta lite, lite för att ens orka gå och stå. När jag sedan börjar med medicinen igen, vilket jag gjorde i somras, så tar det några veckor-månader innan den börjar fungera optimalt. Och fungerar gör den på aptiten också. Plus tio kg på några månader är också en baggis.

Så man kan lugnt säga att jag utsätter min kropp för ofrivillig jojo-bantning på det viset. Biverkning av medicinen är just viktökning. Om det beror på att jag äter mer eller om det beror på att ämnesomsättningen förändras vet jag faktiskt inte. Trist är det i alla fall. Men vad är alternativet? Vara smal och må pyton?

Nu har jag lovat mig själv att inte sluta helt med medicinen igen. Jag ska gå ner i dos nu till våren och sedan ha möjlighet att öka dosen om jag mår sämre till hösten. Biverkningarna är så stora när jag börjar med medicinen att jag helt enkelt inte orkar börja om igen. Om ångesten är svår innan blir den etter värre precis när man börjar med medicinen. Riktigt, riktigt etter värre. Sover inte alls, har självmordstankar etc. Jag orkar inte utsätta mig för det igen, och jag vill absolut inte utsätta familjen för det igen.

Jag tror att detta hänger ihop med förklimakteriet. När de kvinnliga könshormonerna fasas ut händer det mycket med kroppens andra hormoner, innan systemet stabiliserat sig. Det är som ständig PMS eller nåt. Det krävs inte mycket motgång för att allt ska kännas pyton. Jag vill inte må så. Kan något få mig att må bättre så ska jag självklart använda det. Med medicinen känner jag mig ”normal”, lite lagom upp och ner. Jag kan sova, jag kan äta, jag kan tänka, jag kan ha roligt, bli arg, ledsen. Vara människa.

Så man kan säga att tjock och glad i den bemärkelsen stämmer alldeles utmärkt 🙂

Men jag kämpar på. Med kost och träning, mindfulness, gränssättning – you name it, I try it! Och nästa vecka blir det proteindrinkar morgon, middag, kväll tills det sprutar ur öronen. Jag ska hitta på ett eget recept med solhavre, blåbärssoppa, havregryn och protetinpulver. Jag vill inte ligga på VLCD utan mer LCD.

Etikettmoln