Just another WordPress.com weblog

Arkiv för december, 2010

Bokat infoträff på Xtravaganza

Tisdag 4/1 kl 18 ska jag och en väninna gå på informationsträff på Xtravaganza. Nu jä…. ska 30 kg bort! Jag känner mig supertaggad och får bita mig i tummen för att inte köra igång med pulver redan idag. Jag ska njuta av nyårsafton först, för sen blir det nog ingen alkohol heller. Just alkohol är väldigt B när man bantar har jag förstått. Då blir levern upptagen med att bryta ner alkoholen istället för att bryta ner fettet.

Bloggens juloutfit får också vara kvar till efter nyår, jag gillar den verkligen.

Tankar om julen – del 4

Julafton började tidigt hemma hos oss. Mycket var förberett men en del återstod att göra: omelett med svampstuvning, ägghalvor, currygrädde, steka prinskorv, koka brysselkål, tillaga grönkålsgratäng, värma övrig mat, duka bordet och duka fram all mat.

Jag fick hjälp av min mamma som bodde hos oss tors-mån över julen. (Hon bor i Göteborg, 32 mil från oss.)  Hjälp och hjälp, hon är i vägen en hel del också. Jag är liksom van vid att husera i köket själv. Min man och min äldsta dotter får gärna laga mat och baka, men då väljer jag själv att hålla mig utanför köket. Jag blir lite stressad av att springa på någon hela tiden.

Ett tag var jag lite ofokuserad och visste inte riktigt i vilken ända jag skulle börja, men allt blev klart i tid. Jag hann till och med duscha innan svärföräldrarna kom vid tolvtiden och det var dags att värma glöggen.

Redan halv två kom tomten till yngsta dotterns stora glädje. Hon stod och spanade efter honom en lång stund. Lillasyster är 11 år gammal men hon har utvecklingsstörning så i många situationer är hon mycket yngre. Hon har en språkstörning som gör att hon inte kan prata så bra, vilket försvårar allt ytterligare. Jag tror att hon vet att det är farfar som är tomte, men hon ser det som ett skådespel som hon hjärtinnerligt spelar med i.

Lillasyster älskar tomten så inom överskådlig framtid så kommer tomten att komma till oss på julafton. Redan i december skrev hon en önskelista: Toydocka och Pippis häst. Givetvis fick hon bägge delar, och lite till. På julafton hör det till att barnen ska få vad de önskat sig, inom rimliga gränser förstås.

Storasyster hade önskat sig en bärbar dator, men det fick hon inte. Hon fick fyra expansionspaket till Sims 3, två skivor och lite till så hon var nöjd hon också.

Vid halv tre fortsatte svärföräldrarna till sambons bror med familj och vi pustade ut framför tv:n. Vi hade tänkt spela lite sällskapsspel men vi var så slöa så vi tillbringade återstoden av julafton framför tv:n. Jag minns inte att jag någonsin tittat på tv:n på julafton tidigare så det var en ny upplevelse.

Juldagen och annandagen fick vi äta resterna av julbordet tillsammans med svärföräldrarna (som bor grannar med oss) och på annandagen spelade vi också sällskapsspel och kort i flera timmar.

Det var en julhelg helt utan hets. Det var lite stimmigt på julaftons förmiddag, men därefter fick jag gott om tid att gå ner i varv. Bara att slippa tänka på matlagning i några dagar är en lisa för själen. Jag tror faktiskt att även äldsta dottern tyckte att det var en helt okej jul. Lillasyster var i alla fall supernöjd med att fira jul på hemmaplan. Så med andra ord kan man säga att det gav mersmak.

Jag är inte avundsjuk på alla människor som skulle hasta mellan olika släktingar – och klämma in ett besök hos sin gamla mamma på äldreboendet en stund också. Jag är också glad att mina barn har alla sina närstående hos sig på julen, så de slipper känna längtan efter någon. Människan är ett flockdjur.

Tankar om julen – del 3

Vid 20 års ålder träffade jag min sambo, och vi håller fortfarande ihop. Sen följde några år där vi firade jul vartannat år i Göteborg och vartannat år i Blekinge. Man kände det som man alltid befann sig på fel ställe liksom, men det var som det var. Rättvist skulle det vara, och vi fick samtidigt en chans att lära känna varandras släktingar.

Hemma hos oss, vi bodde i Blekinge från det år jag fyllde 22 år, hade vi inte mycket julkänsla. Vi skulle ju ändå fira julen på bortaplan.

Vi hade ingen gran heller eftersom vi bodde i en tvåa. Plastgran är inget alternativ. Riktig gran ska det vara, annars kan det kvitta.

Dricka glögg, äta pepparkakor och clementiner var nog det närmaste julkänsla vi kom i vårt eget hem.

Hösten 1997 fick vi vår första dotter. Den julen firade vi hos sambons bror med familj. Därefter firade vi en jul hemma hos oss (1998) och därefter har vi firat alla jular hemma hos sambons föräldrar. Mina föräldrar har rest till oss från Göteborg och firat julen med oss. Mina svärföräldrar bor granne med oss så det har verkligen varit superpraktiskt. Vi har sluppit packa bilen och resa iväg, men vi har ändå sluppit allt jobbet det innebär att fira julen hemma.

Under alla år har vi haft knyte, alla har bidragit med olika saker till julbordet. Att ha knyte känns inte så märkvärdigt. Man hjälps åt att duka fram maten när gästerna kommer och allt behöver inte vara tip-top, även om min svärmor är en perfektionist på allt sånt här. Har hon bjudning slappnar hon inte av en kvart ens. Hon är alltid sist till matbordet och först från matbordet, och hon kan inte låta disken stå på diskbänken till morgondagen så 95 procent av tiden tillbringar hon i köket. Hon vill en enda sak – och det är att alla ska må bra och ha det trevligt. Hur hon själv mår struntar hon i. (Sån är absolut inte jag, tack och lov.)

Det som våra två barn minns är jularna hemma hos farmor och farfar, och att kusinerna kommer dit. De älskar jularna hos farmor. Allt är så enkelt när man är barn. Man ser inte stressen hos de vuxna, man utgår bara från sina egna behov.

Nu när svärmor fyllt 65 år så märker jag att detta bara blir värre och värre, hon kan oroa sig massor innan och är väldigt hispig under tiden. Det tråkiga och jobbiga tar liksom udden av det roliga. Allt förvärrades av att hennes mamma dog för två år sedan, just på julafton. Hon satt och vakade flera nätter innan, så också natten till julafton. Hon gick hem från sin mamma klockan sju och klockan tio dog mamman.  Mitt i förberedelserna för julbordet gick mormor och hennes syster och tog avsked av den döda mamman. Så sorgligt. Det borde finnas en lag för att inte gamla får dö just på julafton.

Just den julen skulla vi firat hemma hos oss egentligen, men den hösten var jag svårt deprimerad och en vecka innan julafton bad jag svärmor att vi skulle fira hemma hos henne som vanligt. Jag orkade helt enkelt inte. Jag sov inte och jag hade inte resurser att driva ett sådant jätteprojekt. All energi gick åt till att hålla masken utåt, mest inför barnen. Den julen försvann som i ett töcken för mig, precis som förra julen då jag också var deprimerad. Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag tvingade min svärmor att genomföra det julfirandet.

Förra julen började jag äta SSRI-medicin helgen innan julafton. Jag hade försökt med annan medicin i åtta veckor, men den hjälpte inte mot ångesten som höll mig vaken om nätterna. Precis när man börjar med medicinen blir ångesten sjufalt värre, som en biverkning.  Jag hade verkligen ingen julkänsla alls för fem öre. Jag ville bara att vardagen skulle komma igång igen, för det är det enda som funkar. Rutiner, rutiner, rutiner behöver en deprimerad själ. Sen dess har jag fortsatt med medicinen och mår bra.

Så den här julen ser jag verkligen fram emot. Vi ska fira hemma hos oss och jag har lagat skinka, köttbullar, revben och Jansson. Imorgon ska jag fixa ägghalvor, currygrädde, omelett med svampstuvning, grönkålsgratäng och ris a´la malta med saftsås. Min mamma bidrar med lax, bröd, ost, kex, vin och glögg, och min svärmor bidrar med olika sorters sill, läsk och öl. Vi blir sju personer totalt och det ska bli supertrevligt.

Min sambos bror med familj ska fira jul ihop med min svägerskas syster på julaftons kväll. Mina svärföräldrar är också ditbjudna så vi börjar tidigt, klockan tolv, och sen åker de vidare vid femtiden. Det gör mig ingenting, jag tar det gärna lugnt på julaftonskväll. Vi ska spela sällskapsspel och kanske titta på tv. Äldsta dottern är skitsur för att vi inte ska fira julen med kusinerna som vi brukar göra. Hon ska gå i mysbyxor hela julafton i protest mot att vi inte ska ”göra något”. ”Det blir ju som en vanlig helg” fräser hon ilsket.

Jag påminns om hur jag kände det året min mormor inte ville fira jul hemma hos henne mer. Jag var lika gammal då som dottern är nu. Det är kanske precis i den åldern som man börjar se annorlunda på julen. Barndomens jular är liksom förbi. Man får hitta ett annat sätt att hitta sin egen julkänsla. Så jag svarar henne helt lugnt: ”Ja, gör det du.”

Jag läste någon annanstans att julkänslan finns inom varje människa. Det är när man vill ge utan tanke på att få något tillbaka. Inte bara materiella ting, utan även omtanke och gemenskap. Och faktum är att min julkänsla är bättre i år än på många år. Jag ska ge min mamma och mina svärföräldrar ett lugnt och trevligt julfirande med en massa god mat. Tomten kommer till barnen som ska få presenter som de önskat sig. Själv önskar jag mig ingenting mer än en trevlig och lugn julhelg.

Tankar om julen, del 4, kommer på annandag jul. Tills dess God Jul allihop!

Sista julsysslorna

På julafton kl 12 ska vi fira jul hemma hos oss. Först dricker vi glögg, sen äter vi julbord, sen kommer tomten och sen ska vi titta på Kalle Anka. Därefter blir det spela sällskapsspel hela eftermiddagen och kvällen, och kanske blir det lite tv också.

Vi spelar alltid sällskapsspel på julafton, för sådana finns det alltid i någons paket från mig. I år får barnen varsitt spel, men andra jular har svärföräldrarna fått spel av oss.

Några saker återstår:

  • Tisdag: Handla julmat på Maxi efter jobbet.
  • Onsdag: Tillaga skinka och köttbullar.
  • Torsdag: Tillaga Jansson och revben.
  • Julafton: Duka och tillaga resten till julbordet (ägghalvor med currygrädde, omelett med svampstuvning, ris a´la malta med saftsås).

Min mamma och svärmor bidrar med resten till julbordet eftersom vi alltid har knyte.

Det känns fullt hanterbart 🙂 På torsdag är jag ledig, och då ska jag hämta min mamma som kommer med tåg från Göteborg till Växjö.

Mina tankar om julen – del 2

När jag var 12-13 år sa min mormor ett år ”Nu orkar jag inte med julen ett år till – jag och morfar ska åka till Billingehus hotell och fira jul istället.” Där stod vi. Vad skulle vi nu göra på julafton? Att fira julen hemma hos oss kändes helt otänkbart. Vi bodde i lägenhet och fick knappt plats själva, än mindre hade vi plats för gäster.

Min äldsta dotter, som är 13 år, befinner sig i den här brytpunkten just nu. Vi ska fira julen helt annorlunda i år jämfört med tidigare år och hon är SÅ sur. ”Jag ska gå i mysbyxor på julafton i protest mot att vi inte ska göra något” fräser hon som en ilsken katt. Jag vet precis hur hon känner sig, och det är okej att hon känner så. ”Gör du så” svarar jag henne helt lugnt.

Min moster, som precis hade flyttat till hus och fått två barn, blev julens räddare. Vi åkte till henne på julafton i stället, och vidare till farmor på juldagen precis som vanligt, tills farmor blev så skröplig att hon inte orkade med att ordna med julbord.

Jag minns jularna hos min moster som helt okej. God mat, mycket tända ljus, julmusik och en brasa i kaminen. Det var mycket fokus på mina småkusiner, och det var mysigt på många sätt. Tomten kom givetvis, och det var olika grannar varje gång. De hade ett rullande schema där någon i grannskapet tomtade hos alla varsin jul.  Ändå satt jag som på nålar, jag ville ju hem till mina kompisar och senare även till min pojkvän.

Den här tiden, då jag var 13-20 år gammal, minns jag julen som en icke efterlängtad ”paus” i det vanliga livet. Jag fick mest pengar och presenkort i julklapp minns jag, vilket förstås var bra att ha, men någon direkt känsla för julen som högtid hade jag inte.

Något år firade vi också julafton hemma hos oss. Då var jag nog 17-18 år och jag minns den julen som ett he….. Jag minns att min mamma var helt hopplös på att planera vad som skulle tillagas, i vilken ordning och så vidare. Hon var superstressad och skrek och gapade, och jag försökte hjälpa till så gott jag kunde. Jag minns att jag bara ville ”ta över” och styra upp skiten, men det hade känts som ett övertramp gentemot min mamma.

Jag minns också att det alltid blev bråk när granen skulle kläs hemma. Mamma och pappa hade olika åsikter om placeringen av lampor, kulor och glitter – och det blev alltid en massa tjafs. Mamma hade också alltid synpunkter på granens utseende ”kunde du inte hittat någon tätare” eller ”kolla hur mycket den barrar redan”.

Jag är ensamt barn, och jag försökte medla mellan mina föräldrar så gott jag kunde. Jag minns också att jag många gånger tänkte att julen kunde dra dit pepparn växer om det samtidigt ska bli en massa bråk.

Den känslan har jag med mig fortfarande. Oavsett om Lillasyster vill hänga allt pynt på samma gren, eller om sambon tycker si eller så, eller om Storasyster inte ens vill delta i pyntandet, så höjer jag aldrig ens rösten. Jag behåller mitt lugn och struntar i om granen är helt kal på baksidan. Huvudsaken är att vi har en gran, hur den ser ut spelar ingen som helst roll för mig.

På samma sätt tänker jag inför julen. Jag vägrar att stressa livet ur mig för att äta julmat prick klockan tolv på julafton. Varför stressa? Allt får ta den tid det tar. Hinner jag inte steka prinskorvar så får vi vara utan prinskorvar, eller så får vi äta en kvart senare. Hinner jag inte koka skinkan så får jag köpa en färdigkokt. Struntar jag i att skicka julkort så får jag skicka en nyårshälsning med en bild på barnen istället.

För att hinna med allt, och för att hinna vila lite emellanåt också, är en god planering a och o. Det gäller att börja köpa julklappar i tid och inte vänta till sista helgen innan jul.

Mina tankar om julen – del 1

Min barndoms jular firade vi alltid hos mormor och morfar. Vi bodde själva i lägenhet, men de bodde i en stor villa i ett fint villaområde, och i huset fanns gästrum, gillestuga, ”finrum” och matsalsmöblemang. Min mormor stängde alltid dörren till köket på julafton. Ingen fick hjälpa till med maten, och knyte var det absolut inte tal om.

Vi andra inleddde alltid julafton med att åka pulka vid lunchtid. Det fanns en backe som var så brant att jag inte vågade åka i den, men de vuxna åkte och roade sig som barn på julafton. Jag fick nog åka med några gånger, eller så åkte jag kanske för halva backen. Jag var ensamt barn i vår släkt, och på den tiden fick barnen liksom bara hänga med.

Framåt femtiden slog mormor upp köksdörren och sa ”varsågoda” och ett frosseri utan dess like började. Hemgjorda köttbullar, prinskorv och revben åt jag mycket av, och lite skinka, kex och ost. Matsalsbordet var fint dukat med ett litet ljus i en ljusstake till varje person, servettringar i nysilver, finaste porslinet och julröd duk. Ett änglaspel plingade sin fina melodi. Efter maten var det ris a´la malta OCH till kaffet jultårta i marsipan med små marsipantomtar på. Vi åt så vi storknade minst sagt.

Sen började den evighetslånga väntan på tomten. Jag satt i fönstret och kikade efter honom. Plötsligt såg jag honom i backen, med en käpp och en lykta i den ena handen och en stor säck slängd över axeln. Tomten gick sen till alla barn på gatan innan han slutligen kom till oss.

Eftersom jag var ensamt barn i släkten satt jag alltid bakom ett berg av julklappar. När jag blev lite äldre och köpte julklappar till de andra tyckte jag att det var lika spännande att se deras reaktion som att öppna paket själv.

Det var min älskade morfar som var tomte – och han älskade att klä ut sig, förställa rösten och showa. Det började alltid med att han blev uppringd av en kompis. ”Oj, har du kört i diket. Självklart kommer jag och drar upp dig.” År efter år, jag kom aldrig på det. Innan jag började skolan avslöjade min mamma ”tomtebluffen”, men sen fortsatte det ändå i några år till.

Det jag minns mest är spänningen, en spänning som gjorde att jag kunde stå och hoppa på stället i ren iver. Jag minns också lugnet efteråt, när jag pysslade med mina julklappar och de vuxna satt och spelade kort och groggade. Tyvärr blev det en hel del alkohol på julaftonskväll.

Vi sov alltid över hos mormor och på juldagen reste vi vidare till farmor. Hon hade alltid julbord på juldagen då alla hennes sju barn kom hem, och en del barnbarn. Hos farmor smakade skinkan väldigt speciellt, men gott. Hon gjorde också alltid köttbullar på älgfärs eftersom farfar jagade.

Jag minns också att farmor inte hade någon gran, utan hon hade en tall istället. Det var lågt i tak hos farmor och de vuxna fick böja på nacken i dörröppningarna. Fram till jag var tio år hade farmor enbart utedass minns jag, och det var inte mysigt att gå dit mitt i vintern. (Plus att jag som barn hade toalettfobi och utedass var det värsta jag visste.)

De hade ingen dusch heller. I hallen hade de ett handfat bakom en skärm, jag fattar inte hur de klarade sig med det. Möjligen hade de ett badkar i källaren, men dit vågade jag inte gå. En knixig stentrappa utan räcke, knappt inget lyse och spindelväv överallt var mer än jag klarade av.

När jag var cirka 10 år gammal byggdes huset om så de fick toalett, dusch och tvättstuga. Jag minns att jag skämdes för att berätta för kompisar att min farmor hade utedass fram till dess.

Min pappas släkt träffade jag i princip bara på juldagen så den dagen var det mycket ”Vad stor du har blivit” och ”Hur går det i skolan?”. Det var trevligt när det gick bra, men mindre kul att stå med skammen när det inte gick så bra i nian och på gymnasiet.

Annandag jul hade vi alltid ett lite julbord hemma, bara vi i familjen. Vi hade också ett änglaspel som plingade. När plingandet började så var det samma sak som ”varsågoda”. Om jag minns rätt var det alltid en speciell film på tv den här kvällen också.

Därefter var man rejält trött på julmat och julfirande och då var det skönt att återuppta kontakten med kompisarna igen. Fanns det inga kompisar hemma så ringde man ”heta linjen”.

Under mina tidiga tonår tillbringade jag mycket tid på ”heta linjen”. Det var en öppen telefonlinje där flera kunde prata samtidigt. Där fick man kontakt med okända, och en del pratade inte ens utan de lyssnade bara.  Vi hade en förlängningssladd till telefonen som jag drog med mig in på toaletten för att sitta ostörd. Där satt jag ihopkurad på det kalla klinkersgolvet timme efter timme.

Tänk vad man minns mycket när man börjar tänka efter 🙂

Nu har tomtarna flyttat in

En trevlig jultradition som vi har här hemma är Tomtelandet. Varje år köper jag tre nya småtomtar, en till mig och en till vardera barn. (Då får de en grundstomme till ett eget Tomteland när de flyttar hemifrån.)

Barnens julpyssel får givetvis också plats. I bakgrunden har vi till exempel ett antal granar och en del pyssel-tomtar har också sin givna plats i Tomtelandet. Resten av pysseltomtarna hänger vi upp i granen.

Ursprungstanken bakom Tomtelandet var väldigt praktisk. Jag ville inte ha julpynt i hela huset, jag ville samla det på ett ställe. Då fick det bli ett Tomteland i stället.

Snart ska tomtarna få sällskap av en julgran. Sambon hittade en fin gran i diket en bit bort. Tack Vägverket! Nu står den på upptining ute i garaget och  i morgon eller på måndag ska den få flytta in i huset.

Slingan med stjärnor i fönstret har fått sällskap av barnens pappersstjärnor. Det står namn och årtal på allihop. Jag älskar verkligen att använda barnens julpyssel år efter år. Jag kan inte slänga en enda pryl. Tonåringen tycker att det är pinsamt och löjligt, men yngsta dottern är supernöjd.

Etikettmoln