Just another WordPress.com weblog

En liten julsaga

Den här berättelsen har jag läst på Facebook i en massa olika varianter, men för mig är upphovsmannen/kvinnan till originalberättelsen okänd. Det här är min version – fritt tolkad och utbroderad, men med sensmoralen bibehållen. Med den vill jag önska alla bloggläsare God Jul och Gott Nytt År!

julgran

Det var en gång en helt vanlig familj. En mamma, en pappa, en pojke och en flicka. Pojken var 4 år gammal och hans lillasyster var 6 månader. Pojken gick på förskolan några timmar i veckan, och resten av tiden var han hemma med sin mamma och lillasyster.

Hemma var dock sällan pojkens pappa. Han hade ett viktigt jobb där han fattade många, svåra och viktiga beslut varje dag. Ägaren till företaget, tillika högsta chefen, ville att pappan skulle se till att företaget sålde mer och mer – samtidigt som det fick kosta mindre och mindre. Det var en svår ekvation och ett stort ansvar.

Det var sällan pappan var hemma före klockan sju på kvällen. Då hade pojken, mamman och lillasyster ätit middag för länge sedan. Pojken hade på sig pyjamas och hade borstat tänderna, och han var färdig att lägga sig vid sjutiden. Ibland hann pappan rusa in i pojkens rum och ge honom en snabb godnattpuss, innan han rusade vidare in i köket för att få något att äta. Lunch hade han ju inte hunnit med.

Men väldigt, väldigt ofta hann inte pappan hem i tid för att ge pojken en godnattpuss.

Det tyckte pappan förstås var tråkigt, men samtidigt var han så trött efter jobbet att han snabbt slängde i sig lite mat och sedan kastade han sig i tv-soffan för att zappa mellan alla 17 sportkanaler som han betalade dyrt för. Ofta somnade pappan i tv-soffan efter en timme, och sen vaknade han mitt i natten och raglade halvt medvetslös vidare till sängen. Klockan sex nästa morgon ringde pappans väckarklocka, cirka två timmar innan pojken och hans syster brukade vakna.

På helgerna hade både pappan och mamman fullt upp med att renovera huset och göra fint i trädgården. Det blev liksom aldrig färdigt. De kunde inte bestämma sig för vad som var viktigast, så de pysslade och donade lite här och där – och ingenting blev riktigt klart. Detta stressade mamman och pappan så mycket att de knappt kunde prata med varandra av irritation. Så de valde att jobba vidare i tystnad. Var och en på sitt håll.

En kväll, ungefär en vecka innan julafton, stod pojken i hallen när pappan kom hem. Där stod han i sin pyjamas, hållandes sin nalle med ena handen. Där hade pojken stått en lång tid, i alla fall ur en fyraårings sätt att bedöma tid. Pappan slängde disträ en blick en på pojken:

– Är du vaken? Klockan är ju mycket. Gå och lägg dig!
– Jo, det var en sak jag undrade, sa pojken tyst.
– Vadå? undrade pappan irriterat.

Inte heller idag hade pappan hunnit med någon lunch. Pappans matilska var påtaglig – och den syntes i varenda rörelse. När han slet av sig jackan, krängde upp den på en galge lite halvdant, och när jackan ramlade ner i golvet och pappan suckade högt och hängde upp jackan igen. Innan han ens fått av sig skorna packade han upp sin dator ur väskan för att bara kolla en sista gång om han hade fått ett viktigt mail. Sen gick pappan in i köket med de leriga skorna av bara farten, och mamma började vråla högt från tv-rummet:

– Jag har tvättat golven idag! Du struntar fullständigt i det arbete jag gör här hemma varje dag. Sen började mamma gråta, av vanmakt och trötthet. Det är verkligen ingen dans på rosor att vara hemma med två barn dagarna i ända utan minsta lilla utrymme för viktig ”egentid”.

Pappan går tillbaka till hallen och tar av sig skorna, suckar och mumlar något som låter som ”du bara lipar hela tiden”. Hela tiden står pojken kvar i hallen med nallen i ena handen och tummen i munnen.

– Jo, jag undrar hur mycket lön du får under en timme på ditt arbete, viskar pojken tyst.
– Varför undrar du det, fräser pappan tillbaka. Det har du inte med att göra, men om du nödvändigtvis ska veta så tjänar jag minst 200 kr i timmen.

Sen rusar pappan ut i köket, med sin dator uppslagen framför sig samtidigt i väntan på det viktiga mailet. Han konstaterar att det inte finns någon middagsmat sparad till honom idag heller. Mamman har helt enkelt slutat räkna med att pappan kommer hem till middag, så hon brukar inte räkna med honom när hon planerar middagsmat. Pappan brer sig två ost- och skinkmackor och slukar dem i några få tuggor. Vad som helst, bara han får något i magen.

Pojken kommer smygande in i köket.

– Jo, sen undrar jag om jag kan få låna 100 kronor, viskar pojken jättetyst.
– Vad ska du med 100 kronor till? undrar pappan.
– Det kan jag inte säga, viskar pojken så tyst att pappan knappt hör det.
– Kan du inte berätta får du inga pengar, säger pappan och ryter:
– Gå och lägg dig!

När pappan sätter sig i tv-soffan har mamman redan gått och lagt sig för att läsa. Pappan börjar zappa och känner sig plötsligt ångerfull. Varför betedde han sig så dumt och elakt mot pojken, och varför kan han inte tygla sin irritation bättre när han är trött och hungrig? Pappan går bort till pojkens rum och puttar upp dörren lite försiktigt. Han ser att pojken är vaken så han smyger in och sätter sig på sängkanten. Han tar upp sin plånbok ur bakfickan och ger pojken en hundralapp, samtidigt som han säger:

– Förlåt, jag var dum. Jag var trött och hungrig och då har jag dåligt tålamod. Det var dumt av mig att skrika på dig. Du behöver inte låna några pengar, du får 100 kronor av mig. Du kanske ska köpa en julklapp?

Pojken skiner upp som en sol och utbrister:

– Ja, faktiskt! Den enda julklapp som jag önskar mig. Sen letar pojken med handen under kudden och fiskar upp en hundralapp till.

– Den här har jag sparat sen jag fyllde 4 år, och nu har jag 200 kronor. Jag vill ge dem till dig så att du kan komma hem en timme tidigare och äta middag ihop med oss dagen innan julafton. Det är det jag önskar mig mest av allt.

Sen den dagen kommer pappan alltid hem till middagen. Han sparar arbetsuppgifter som han kan göra hemifrån när barnen har somnat. Abonnemanget på sina 17 sportkanalar har han sagt upp. Får han tid över för tv på kvällen efter arbetet låter han sin fru bestämma. Det spelar ingen roll vad de ser, så länge de sitter tätt ihop i soffan. Hans fru ser till att han inte somnar, utan istället går de och lägger sig samtidigt.

Tillsammans bestämmer mamman och pappan att när pojkens lillasyster är tio månader gammal så ska mamman börja jobba, och pappan ska vara hemma på heltid med barnen i sex månader.

Ägaren till pappans företag, tillika högsta chefen, gruffar en hel del och det mesta låter som ”idiotisk idé”, ”oumbärlig” och ”hur ska det gå”. Men pappan står på sig, fullt uppbackad av föräldraledighetslagen, och han svarar likadant på allt gruff från ägaren, tillika högsta chefen:

– Ingen är oumbärlig på arbetsplatsen. Men jag är den enda pappan mina barn har, och för dem är jag oumbärlig.

Och givetvis går det alldeles utmärkt. Efter sex månader kommer pappan tillbaka till arbetet, rik på helt andra erfarenheter. Han ser till att hålla sina arbetstider, och han ser till att hans underställda gör det också. Han uppmuntrar sina manliga kollegor att vara föräldralediga i några månader, för det finns ingenting i hela världen som är viktigare än våra barn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: