Just another WordPress.com weblog

Fjärde veckan som hundägare

Nu är jag inne på fjärde veckan som hundägare. Det känns verkligen över förväntan bra😀 Det slog mig idag att likheterna är stora mellan hur jag behandlar Lakrits och hur jag behandlar min yngsta dotter, som har en utvecklingsstörning. (Absolut inga likheter i övrigt – båda älskar jag, men dottern jättemycket mer förstås❤ )

  • Tydliga regler och tydlig konsekvens av att bryta mot regler.
  • Styra med fast hand utan att de ens märker det. Ibland milt fösa framåt.
  • Inte ”höra” gnället och absolut inte bekräfta det, varken positivt eller negativt. (Fast dottern svarar jag förstås, då och då. Men jag sållar bort mer än hälften av gnället.)
  • Kommunicera ordlöst – de är båda mästare på att fånga upp vad jag känner istället för vad jag säger.
  • Inte varken känna eller uttrycka irritation eller ilska, för det har alltid motsatt verkan.
  • Älska utan att tycka synd om och gulla med.

Jag kan inte påstå att jag lyckas med varken dottern eller Lakrits till hundra procent, men jag gör så gott jag kan och överlag går det bra. Lakrits lider dock av enorm separationsångest. Hans kärlek till mig är enorm och han kryper nästan ur skinnet när jag kommer hem. Han hoppar och biter mig (han tror han är valp fortfarande) och jag har ett hie att nonchalera denna enorma glädje och kärlek. Fast jag vet att det är det bästa för honom. Hans ”glädjeyttring” är egentligen en frustration över att jag lämnat honom ensam hemma. Han har varit orolig och han är överlycklig över att jag ”överlevt”. Hoppas att det ger med sig. Lite lagom glädjeyttring räcker gott och väl för mig.

Jag hoppas innerligt att han inte gnäller och skäller oavbrutet medan jag är borta, för då får jag snart klagobrev från grannarna. Men när jag går och när jag kommer är han faktiskt tyst, och jag hör inget i trappuppgången. Jag vill ju att han ska sova när jag är borta. En hund ska sova cirka 17 timmar per dygn för att må bra.

skuggan

När jag är hemma viker han i princip inte från min sida. Är jag i köket ligger han i hallen utanför kompostgallret, ligger jag i sängen ligger han vid mina fötter, tittar jag på tv ligger han i soffan. Han får dock inte följa med mig in på toaletten. Något privatliv måste man ha.

Annars promenerar vi vidare trots novembermörkret och allt regn. En kort runda på morgonen och innan läggdags, och en längre runda efter middagen. En arbetssökande tjej som bor i närheten går en lunchrunda med honom, och det funkar kanonbra. Lakrits gillar J🙂

Nu kan inte J gå ut med honom onsdag–fredag och då har äldsta dotterns pojkvän lovat att rasta honom. I början skrek pojkvännen på Lakrits, typ ”sitt”, ”ligg” osv. Lakrits blev helt förskräckt. Han är så lyhörd att det räcker med en blick eller en gest, och att skrika är helt onödigt. Är Lakrits motvillig, som inför att ens gå in i sovrummet när han vet att jag ska gå, är det bättre att lugnt ta honom i nacken och fösa in honom i sovrummet. Inga kommandon hjälper då. Och det har också pojkvännen lärt sig nu. Om Lakrits morrar/skäller på honom, vilket har skett eftersom Lakrits vill ”skydda” mig, så pressar pojkvännen bara ner honom lugnt mot golvet och då tystnar han direkt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: