Just another WordPress.com weblog

Idag har jag gett bort två skyddsänglar. Den ena till en ex-kollega och den andra till Rose-Marie, min yogalärare.

Rose-Marie är 66 år och har drivit sin yogastudio i många år tillsammans med sin man Tommy, som är 69 år. Nu har de bestämt sig för att bli pensionärer på riktigt.

Tio klasser per vecka, varav många kvällstid och på helger, har gjort dem väldigt uppbundna. Nu vill de resa och ägna mer tid åt barn och barnbarn.

De har köpt ett litet hus i samma by där deras barn och barnbarn bor och till sommaren flyttar de dit. Skyddsängeln får det bra i deras hem.

För mig är Rose-Marie en ängel, med stort hjärta och mild röst. Hon har med varsam hand lotsat mig in i yogans värld, och lärt mig att den fysiska delen av yogan bara är en liten del. Den inre resan är viktigast.

Hon är liten och nätt och smidig som en 12-åring och jag hoppas och tror att hon och Tommy får många goda år ihop, fyllda med upplevelser. Om abstinensen blir för svår och hon drar igång en grupp i liten skala har hon lovat ringa mig 😊

Min ex-kollega fyller 70 år till midsommar. Men det är tveksamt om han får uppleva sin 70-årsdag. Han har metastaser i lever och lungor, och får palliativ vård i hemmet. Jag och en kollega besökte honom och hans fru idag.

Hans fru har lovat att han ska få vara hemma så länge det går. Själv är hon rejält överviktig och sitter i en kontorsstol och rullar sig fram med hjälp av fötterna, men hon vårdar sin man så gott hon kan. Hemtjänsten kommer flera gånger varje dag.

Han får morfin och ibland dropp för att han dricker för dåligt. Hans tal är släpigt och hans hjärna inte så skarp som han önskar på grund av morfinet. Men han har inte ont, och det är huvudsaken. Både han och hans fru vet att det bara handlar om veckor.

Varje dag är värdefull, även om dagarna mest handlar om att ta sig ur sängen, in på toaletten, bli tvättad, satt i en stol framför tv:n, och slutligen bäddas ner igen. Och på natten kommer ångesten och då får han sömntabletter av sin fru.

När vi kom in i rummet drabbade åsynen oss som en kalldusch. Han satt uppallad i en stol, som en skugga av sitt fornstora jag, både bildlikt och mentalt.

Efter en stund vande man sig. Bakom den gulbleka hyn, avmagrade ansiktet och det släpiga talet fanns han kvar. Han finns kvar inuti det skröpliga skal hans kropp blivit. Han gillar läget och accepterar, ”Vad kan man göra?”

Under mina år på BLT var han min chef i många år. Sen efterträdde jag honom som personalansvarig på redaktionen när han fick andra arbetsuppgifter 2006, och då var vi kollegor på mer jämbördig basis under några år. Jag har bokstavligt talat sett honom rya och slå näven i bordet. Dock aldrig mot mig personligen.

Han tillhör den gamla sorten och den nya tekniken hade han svårt att ta till sig. Han tyckte om det, men lärde sig aldrig hantera det riktigt. Försämrad syn, som han inte ville erkänna, gjorde jobbet allt svårare att sköta. Kan man inte läsa E-posten blir det tufft. Kan man inte erkänna det blir det ännu tuffare.

Han var en man som fick saker gjorda genom att tala med folk – öga mot öga eller i telefon. Högt och ljudligt, hela tiden. Ingen fick honom att gå in i ett ”tyst rum” av hänsyn till andra i öppet kontorslandskap. Däremot tvingade han oss andra att göra det. ”Använd de tysta rummen!”

Efter pensioneringen fortsatte han jobba som konsult på andra tidningar inom koncernen. Han var byggeneral, och såg till att redaktion efter redaktion blev ombyggd och/eller renoverad. Ingen hade så många kontakter som han, och ingen så många anekdoter. Men allt färre hade tid att lyssna.

Så höll han på till The Bitter End. Sista jobbsamtalet hade han för två veckor sedan. Nu är det slut med det.

Han var en stor, bullrig man med pondus. Kantig och lite osmidig, trampade på många tår. Inuti fanns ett enormt stort hjärta, men han var helt oförmögen att uttrycka det. Pratade aldrig känslor. Beklagade sig aldrig, inte heller nu.

När vi fick Tove för snart 15 år sedan var han min närmaste chef. Inte en enda gång på 1,5 år hörde han av sig. Frågade inte hur jag mådde, visade inte att han brydde sig. Men jag vet att han gjorde det.

Han var den chef jag aldrig vill vara vad det gäller mänsklig kontakt och relationer. Men han är en fin människa och han är värd ett besök, eller fler om jag hinner.

20140515-213511.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: