Just another WordPress.com weblog

I går kväll hade jag bestämt mig för att springa med Wellivate-Annas löpargäng i Brunnsparken. Direkt efter jobbet dagen innan packade jag väskan och tog med till jobbet. På morgonen skickade jag sms till Anna ”jag kommer i kväll”. Endast benbrott kändes som giltigt förfall.

Efterhand som dagen gick började det snöa mer och mer. Hemresan från jobbet gick långsamt i snömodden, men jag kom fram i tid. Påpälsad som sjutton. På skallen hade jag den fula jägarkepsen (vattentät, fodrad, öronlappar). Sex andra galningar, inklusive Anna, hade liksom jag trotsat snöstormen och iväg kom vi. Iklädda gula reflexvästar sprang vi bland annat 20 stycken 30 sek-intervaller – runt, runt på de stigar där det gick att ta sig fram. Stigarna fick vi själva trampa upp i snön. Broddar på givetvis.

Jag trodde faktiskt inte att jag skulle göra det. Jag är en fryskyckling och för mig är mer än halva upplevelsen med löpning just känslan och omgivningen. Att pulsa fram i snö och frysa på delar av kroppen (ansikte, fötter) och vara apsvettig på andra (klär mig alltid för mycket), inte se längre fram än ryggen på löparen framför (knappt det), och hela tiden vara lite rädd för att trampa snett på det ojämna underlaget. Det ger verkligen inga livet-är-härligt-känslor alls.

Däremot gav gårdagens träningspass mig massor av jag-klarade-det-känslor! Och det var som alltid ett verkligt bra träningspass trots, eller kanske tack vare, snön. Jag tvingades lyfta på fötterna ytterligare ett snäpp, och jag märkte att det då gick lite snabbare. Benen är rätt så starka, men flåset är inte tillräckligt bra. Jämfört med tidigare är det milsvid skillnad förstås, men jag behöver träna upp konditionen ännu mer. Och då är intervaller bäst!

Att bara ta mig ut, själva kommautandet som någon uttryckte det, är allra svårast. Det finns så många fallgropar på vägen. Vädret, trötthet, lite ont i halsen, huvudvärk, sjuka barn, ont om tid… En sak är säker. Hade jag inte skickat sms till Anna redan i går morse så hade jag inte åkt dit i går kväll. Aldrig. No way. Men nu hade jag lovat! Inte bara mig själv utan också henne.

Tillsammans med gruppen utmanar jag mig dessutom på ett sätt som jag aldrig gör på egen hand. Att jag är sämst i gruppen har jag förlikat mig med, men jag gör verkligen mitt yttersta för att hänga med. Alla väntar in varandra, och den peppande känslan mellan oss är enorm. Jag känner mig inte kass, jag känner mig duktig. Jag utmanar mina egna gränser och försöker hålla mig i ”tröskelzonen”, där det är lite obekvämt, så mycket som möjligt.

Och jag utvecklas, jag känner det. I dag har jag inte ens träninsgsvärk🙂 Än. (Den brukar komma vid lunchtid dagen efter och vara värst dag två).

snolopningDelar av det härliga löpargänget i Brunnsparken, fast vi springer mest i Brunnsskogen faktiskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: