Just another WordPress.com weblog

Gästbloggare: Ironman Sara

När jag började löpträna för drygt 2,5 år sedan kom jag i kontakt med Sara. Jag kallar henne Super-Sara eftersom hon är min idol och hon inspirerar mig oerhört mycket. Hon har alltid ett pepp-talk eller praktiskt tips på lut. Hon jobbar heltid, reser mycket i jobbet, bor i villa, och har två barn i undre tonåren. Ändå lyckas hon snitta på 400-500 timmar träning per år.

Ironman Kalmar: 3 800 m simning,
180,2 km cykling och 42 195 m löpning

Av: Sara, gästbloggare

Ironman – det är inte bara långt. Det är jättelångt. Och framförallt länge! Tänk dig en tävling i Karlskrona – börja med att simma runt Långö, cykla sedan till Kalmar och tillbaka och avsluta med att springa till Listerby och tillbaka. Med envishet kommer man långt men man får tänka som en norrlänning, i tid och inte i kilometer.

Att få tävla i Kalmar, nästan på hemmaplan, är helt fantastiskt. Nu sen det har blivit en stor Ironmantävling 2012 – och intresset för hela triathlonsporten ökat – har lilla, gemytligt trevliga Järnmannen blivit en rejäl folkfest som får hela Kalmar att vibrera av adrenalin och endorfiner i en hel vecka.

I Kalmar är i stort sett alla jag känner inom triathlon med som tävlande eller publik. Dessutom finns kollegor och andra tillresta vänner i publiken. Det är fantastiskt att få vara med!

Stor spridning bland deltagarna

Jodå, visst finns de där. Proffsen som ägnar alla dagar åt att äta, träna och sova. Enormt vältränade, brunbrända och smala och med ensiffrig kroppsfettprocent. Men de allra flesta är vanliga människor med vanliga jobb och familjer att sköta vid sidan av träningen.

Triathlon är nämligen en finurlig sport, där deltagarna sorteras in i åldersklasser med femårsintervall. De grupper som har flest deltagare är män mellan 35 och 50 ungefär, men spridningen är stor. De yngsta deltagarna är 18 år och loppets äldsta deltagare var en pigg och glad japansk herre i åldersklassen M70–74. Loppets äldsta dam, en danska, tävlade i klassen F65–69. Så pigg vill jag också vara när jag blir pensionär!

Den stora utmaningen är inte distanserna i sig, utan att lära sig hantera och åtgärda kroppens reaktioner när man tvingar den att hålla igång så länge. Därför kan man heller inte se på deltagarnas form hur de kommer att klara loppet. Många är långt från proffsen och en del är mer vältränade inuti än vad som syns utanpå. Det fantastiska är att de flesta faktiskt klarar av att ta sig till mål.

En väldigt stor del av loppet sitter i huvudet, och det gäller att styra undan från jag-vill-sätta-mig-i-vägkanten-och-aldrig-resa-mig-igen-tankarna och nej-jag-har-så-ont-så-jag-bryter-nog-tankarna. Det gäller att känna sig trygg i att det kommer att gå över även om det gör ont just nu, och att hela tiden tänka framåt. Börjar man tänka negativt så är risken stor att loppet tar slut innan mållinjen.

Förberedelser inför loppet

Att träna till en sådan här utmaning är inget man gör två pass i veckan på gymmet. Det krävs lite mer. Men vill man behålla kontakten med jobb och familj så gäller det att planera träningen efter vardagsrutinen och inte tvärtom! Lite planering krävs, men det går att få till om man vill.

Själv snittar jag på 400–500 träningstimmar om året, och på det klarar jag av att genomföra tävlingen. Men jag tittar väldigt lite på tv, särskilt under sommarhalvåret. Det finns få tv-program som är bättre än att springa en runda, och få tv-program som är bättre än att gå och lägga sig en timme tidigare för att kunna träna på morgonen. Hade jag satsat ett par hundra timmar till på träning så hade jag kunnat få en bättre sluttid, men man måste ju leva också.

Hur mycket tränar du på en månad? Och hur många timmar tittar du på tv?

ironman2

Armbandet sitter på plats. Dags att börja den långa resan mot mål. (Foto: Privat)

Tävlingsdagen

Tidigt på morgonen… hela växlingsområdet vibrerade av energi och förväntan medan triathleter gick fram och tillbaka för att ta av regnskydd från cyklarna, pumpa däck, fylla vätskeflaskor, öva på vägar in i och ut ur området. Och så stod vi i toakö… Med en halvtimme kvar till start hade de flesta börjat dra sig ner mot starten och stod på olika ställen och krånglade på sig våtdräkterna. De är väldigt praktiska – skyddar mot kyla och är rena rama flytvästen för underkroppen – men oj, vad de är trånga och svåra att få på! Ja, de måste sitta tajt eller väldigt tajt.

Alla tävlande ställer upp sig på havsbotten utanför piren, lite gruppvis efter förväntad simtid, och alla startar samtidigt. Det var blåsigt, vågigt, och ganska kyligt i vattnet. Men det var inte så farligt, det var mycket värre med trängseln! Skickar man iväg 2000 personer samtidigt mot en stor boj några hundra meter ut i vattnet så blir det väldigt, väldigt trångt när alla försöker göra en högersväng samtidigt. Det är liksom ingen som vill simma en låååång ytterkurva.

Jag blev ordentligt mosad, sparkad och klättrad på vid bojarna och vid varvningen innanför piren. Särskilt jobbigt är det när någon bredvid eller framför får för sig att simma bröstsim en stund, det kan bli väldigt hårda sparkar av det och jag fick min beskärda del. Några rejäla kallsupar blev det också.

Reglerna säger att man inte får visa sig naken i växlingsområdet. Så i stället för att 2000 personer ska genomföra handdukstricket så har vi tält att byta om i. Om man har tur så får man en sittplats också. Lite yr blir man när man hoppar ur kallvattnet och det är inte helt enkelt att krångla sig ur våtdräkten heller! Sen ska man på med cykelutrustningen, knöla ner dräkten i plastpåsen och springa ut till cykeln.

Det var en mycket blåsig dag – och när det blåser på Öland, ja då känns det rejält! Vi hade sidvind på Ölandsbron (känns ganska coolt att få cykla på den faktiskt) och sedan motvind till Degerhamn. För att inte få fördelar av att ligga på rulle så ska alla tävlande hålla minst tio meters lucka till personen framför. Den som behöver köra om någon långsammare har 30 sekunder på sig att göra det. Fast om man fiskar upp några hundra triathleter ur Kalmarsund och skickar ut dem på landsvägen nästan samtidigt så blir det väldigt svårt för dem att hålla lucka.

Det låg cyklister på ett långt pärlband, men vi gjorde så gott vi kunde. Det finns mc-domare ute längs banan som ser till att minska medvetet fuskande, och de var bra på att komma med tillsägelser och ibland bestraffningar. Men cyklingen var otroligt seg i år. När det är motvind i början, medan man är pigg, så är risken stor att man tar i lite för mycket och sedan får betala för det resten av dagen. Det var precis vad som hände! Även om jag pulade i mig energikakor och sportdryck hela vägen så var det precis som att någon satt en fartspärr på mina ben. Det gick inte att hålla uppe farten helt enkelt och långa tider kändes det som att alla cyklade förbi och ifrån. Det blev min längsta cykeltid hittills, en bra bit över sex timmar.

Växlingen gick ganska lätt och plötsligt var jag ute på löparbanan. Den följer cykelbanor ut från centrum, genom några bostadsområden och sedan tillbaka för ett gatlopp fram och tillbaka genom centrum. Där är det ett fantastiskt publiktryck och hejande, riktig partystämning. Sedan ut igen i tystnaden. Tre varv är det. Men det sitter folk i parker och trädgårdar längs i princip hela banan – och de sitter kvar länge, långt efter det att eliten gått i mål. Det är en fantastisk uppmuntran med alla dessa människor och precis vad som behövs när energinivåerna lyser rött.

Längs banan finns det vätskestationer varannan kilometer där det finns sportdryck, vatten, saltgurka – och chips och cola. Världens längsta lördagsmys! Jag var som sagt sliten efter cyklingen redan, men jag är riktigt stolt över att jag aldrig gick på löpningen, utom två steg varje gång jag skulle dricka. (Det GÅR inte att dricka och springa samtidig, i alla fall kan inte jag det.) Men jag vet inte riktigt om jag sprang… löpningen övergick i något slags hasande på sista varvet. Den sista kilometern – genom centrum, med publik, musik och skrålande högtalare – då sprang benen helt av sig själva. Vilket party, Kalmar!

Sluttiden blev 12 timmar och 40 minuter. En av mina längsta Ironman-tider, men också en av de mest utmanande tävlingarna – främst på grund av vädret, blåst och värme.

ironman1

I mål efter 12 timmar och 40 minuter – och fortfarande lika glad🙂 (Foto: privat)

Efter loppet

Trött, och inte en energimolekyl kvar i hela kroppen. Hela veckan efter blev det extra mycket sova, och äta flera gånger om dagen. Små portioner, men ofta, var vad kroppen ville ha för att komma i balans igen.

Nästa års tävling är redan fulltecknad. Det är också Ironmantävlingen i Köpenhamn som ska vara helgen efter. Jag fick startplatser i båda! Då får jag träna på att återhämta mig fort efter loppet – för att orka göra det igen.

Och mitt tips för Ironman i Kalmar den 16 augusti nästa år? Även om ni inte är med i loppet, åk till Kalmar och upplev folkfesten!  Den är otrolig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: