Just another WordPress.com weblog

Jag kan ju på grund av Greklandsresan inte springa Tjejmilen – i år. Så jag har skaffat mig en ”springvikarie” som heter Malin. Hon arbetar på tidningens annonsavdelning, så startplatsen stannar liksom inom ”familjen”. Malin ska gästblogga här och berätta om sin resa fram till och under Tjejmilen. På så sätt får både ni och jag ända vara med!

En springvikaries uppstart – och uppvaknande

malinbringeback

I ett väldigt spontant och svagt ögonblick var jag anmäld till att vikariera för Pernilla på Tjejplanet till Tjejmilen, utan att någonsin i mitt liv ha sprungit en mil.

Jag är dessutom inte så förtjust i att springa med andra och utan musik i lurarna. Är lätt flygrädd. Är trots de gamla åren som fotbolls- och handbollsspelare förbannad med en grymt dålig grundkondition, som måste underhållas väldigt aktivt. Vilket jag inte direkt har den senaste tiden förstås.

Ja, så ni kan ju förstå att det här är en utmaning. Och utmaningar gillar jag som tur väl är!

Jag började min träning mot Tjejmilen med att testa om jag klarade av en mil – och jag kom runt utan att gå! Som tur väl var…

Sen kom högsommaren och jag tog semester🙂

På väg till min första gemensamma träning med tjejerna förra veckan (och deras sista) slog det mig. Vad har jag gett mig in på? Ja ja, det löser sig väl, tänkte sedan optimisten i mig.

Som vanligt gick jag ut för hårt. Tävlingsskallen tog vid och jag hängde direkt på i högre tempo än vad jag klarar av. Men man måste väl springa om? Hänga på de bästa? Det går liksom per automatik. Jag måste lära mig att stänga av. Springa i den fart jag klarar av. Jag blir så sur på mig själv när det inte går bra. När jag inte är så bra som jag vill vara. Att springa med andra och dessutom inte ha musik i lurarna är då inte alls min grej.

”Det kommer en tid när man måste inse att man inte kan leva på gamla meriter” sa Pernilla till mig dagen efter. ”Dessutom måste man komma utanför sin behagliga zon i löpningen för att utvecklas”. Så sant. Det hade jag med mig i tankarna på nästa löpträning – så mycket roligare det var då! Riktigt kul faktiskt.

Så roligt att jag sprang en runda dagen efter också. Fast själv denna gången och med musik i lurarna. Men jag ökade tempot lite, flåsade lite mer, kom utanför det där bekväma.

Min tanke är att löpträna tre dagar i veckan, både själv och i grupp. Och att hålla mig till att tävla mot mig själv. Så skulle ni möta mig i löparspåret, eller höra mitt flåsande långa vägar –  så är jag inte på väg att dö i andnöd, jag tävlar bara envist mot mig själv😉

nyatraningsklader

Det blir extra kul med lite nya träningskläder😀

 

Kommentarer till: "Gästbloggare: Min ”springvikarie” Malin" (4)

  1. Vart är Tjejmilen? Vilken stad? Lycka till!

  2. det kommer att gå bra 😉 heja heja … kram Cee

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: