Just another WordPress.com weblog

På sju veckor med Rivstarten har det inte hänt någonting. Den 4/1 visade vågen 93 kg. I dag visade vågen 92,9 kg. Fast under dessa veckor har vågen hoppat ner och upp, ner och upp igen. Några veckors sjukdom på det har inte gjort saken bättre. Och senast i tisdags visade vågen faktiskt så mkt som 96 kg.

Har min kropp bestämt sig för att 93 kg är min trivselvikt? Varför ska det vara så eländigt svårt? Min viktstatistik är lång som ett ösregn och mycket deprimerande läsning. En enda sak är glasklar. Jag ger aldrig upp.

Är viktminskning ett evighetsprojekt? Ett livslångt åtagande som tillhör livet? Jag börjar misstänka att det är så. När jag lär känna nya kvinnor och kommer dem inpå livet litegrann så inser jag att de allra flesta kvinnor kämpar med vikten. Även de som verkar trivas med sina runda former brottas med detta när man skrapar på ytan. Och de som är smala och snygga kommer verkligen inte undan. Att behålla formen kräver en hel del har jag förstått.

Lön och yrke spelar föga roll. Tvärtom verkar det vara så att högutbildade kvinnor med hög lön och mycket maktinflytande kämpar mer med vikten. Ofta mer framgångsrikt också.

Det känns som en tröst i bedrövelsen att jag inte är ensam om denna eviga viktkamp. Jag har en vecka kvar på Rivstarten och nu när jag gått med i Viktväktarna så hoppas jag åtminstone kunna redovisa ett minus nästa fredag. Min målsättning var minus 4 kg på två veckor.

Annonser

Kommentarer till: "Ingenting och jättemycket på sju veckor" (6)

  1. Ja, vi är många som måste ha kolla på maten för att kunna hålla oss i den vikten vi önskar oss.
    Jag tror verkligen att hemligheten ligger i portionerna. Det går inte att gå ner i vikt om man inte äter mindre.
    Det beror självklart med målet man har!
    Att träna och tror att nu kan jag ”unna mig” någonting extra är inte bra.
    Att träna och tror det räcker är inte sant heller.
    För mig handlar om att äta mindre portioner och äta rätt och bra mat.
    Trotts att jag tränar så mycket måste jag verkligen kolla noga vad jag äter!
    Ge inte upp!
    Men va ärligt i vad du äter!
    Du kommer att se en skillnad!
    Kram på dig!

  2. Ja det verkar vara ett evighetsprojekt därför är det nog viktigt att hitta ett balanserat förhållningssätt.

  3. Huur hittar man det där balanserade sättet?

  4. Jag tror att åldersfaktorn dessutom är viktig. Förbränningstakten minskar. Numera kan jag inte äta lika många kcal som för bara tio år sedan och jag misstänker att det har med ett kommande klimakterium att göra. Dvs – jag borde äta mindre!
    Tittar man på mer primitiva stammar av människor så går inte dom upp i vikt med ålder så det är ett i-landsproblem. Dom kanske inte äter lika mycket som oss och tillgången på mat kanske inte är konstant?
    Förr kunde jag utan problem äta runt 2000 kcal utan att det märktes… idag, som 47 åring, ligger jag nog på högst 1500.

    Att röra på mig är för mig ett sätt att hålla vikten nu när jag äntligen funnit den 🙂

    • Visst är det tyvärr så. I förklimakteriet (efter 40 år) går östrogennivåerna ner. Då tar fettcellerna delvis över östrogenproduktionen för att övergången ska bli så skonsam som möjligt. Då ökar de cirka 20 procent i omfång, sväller upp helt enkelt. Därför är det så svårt att viktminska i just den åldern. Men det går 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: