Just another WordPress.com weblog

Arkiv för november, 2012

Planerad träning vecka 48

  • Måndag 26/11: Lunchpromenad, kvällspromenad.
  • Tisdag 27/11: Lunchpromenad, kvällspromenad.
  • Onsdag 28/11: Lunchpromenad, kvällspromenad.
  • Torsdag 29/11: Lunchpromenad, kvällspromenad.
  • Fredag 30/11: Lunchpromenad, kvällspromenad.
  • Söndag 2/12: Långpromenad.

Den här veckan planerar jag helt annorlunda – det blir ingen tuff träning alls utan bara M Å N G A promenader!

Genomförd träning vecka 47

  • Måndag 19/11: 60 min gympa.
  • Tisdag 20/11: 57 min löpning (7,21 km).
  • Onsdag 21/11: 60 min fotbollsträning.

Jag gick ut lite väl hårt kände jag. Fotbollsträningen i onsdags var så rolig, men f.. vad den slet på kroppen. Jag hade träningsvärk ända till söndag, och det blev ingen mer träning efter det.

Ännu ett tips på tjockis-tv

Det här är också riktigt bra tjockis-tv, som handlar om tonåringar. Jag tycker att landstinget ska anställa PT i stället för att GBP-operera! Eller kanske inte i stället, men en del av pengarna kunde gott användas till PT-verksamhet. Tänk om landstinget ordnade fatcamp för ungdomar på sommarlovet!

http://www.mtv.se/program/340-i-used-to-be-fat

PS. Tittade precis på del 5 och tränaren Joey hade de gärna fått skicka hem till mig 🙂 Snacka om motivation!

En stjärna för varje kilo

Jag blev influerad av Ztorzillen som lägger en glaskula per kilo i en glasskål. Så jag köpte mig ett glas på hög fot och i det ska jag lägga en stjärna för varje kilo. Där ska de ligga som en daglig påminnelse om vad jag vill uppnå, och vad jag har uppnått. Tre kilon hittills 🙂

20121123-154128.jpg

-0,9 kg visade vågen i dag

Jag har slarvat med den flytande dieten den här veckan. Både i tisdags och onsdags kväll åt jag två rostade dubbelmackor till kvällsmat efter träningen. I går torsdag åt jag pajbuffé till lunch, och sen blev det fyra lussekatter på kvällen och tre glas vin. Ajabaja. Så att vågen visade -0,9 kg i dag är jag verkligen superglad över.

Det känns skönt att stenen kommit i rullning. Jag ska se till att få vila och sova mer kommande vecka, för stress och trötthet triggar mitt sug efter snabba kolhydrater enormt mycket. Jag är en typisk trött-ätare. Men egentligen är det ju sömn och vila jag behöver.

Tröttare än tröttast

Nu har jag precis gjort färdigt julschemat (vecka 51-1) för redaktionen. Totalt 125 helgdagar och 139 semesterdagar, och givetvis en massa vikariedagar för det kommer ju ut en tidning ändå i mellandagarna. Den 15/10 hade jag stoppdatum för julledighetsönskemål och sedan dess har jag jobbat med detta till och från. En pusselbit i taget.

När jag slutfört så här pass omfattande arbetsuppgifter så blir jag mentalt nästan övertrött. Det är en anspänning som släpper och det känns nästan fysiskt som om något ramlar ut ur skallen, eller som om jag blir klubbad i bakhuvudet och kan somna sittande.

Just nu, när det precis är klart, kan jag knappt känna mig glad och nöjd. Men efter lite återhämtning ska jag nog kunna glädjas åt att jag gjort ett mycket bra arbete. Inte ett enda önskemål tvingades jag neka, varenda önskad ledighet lyckades jag lösa. En del får tillsammans med helgdagarna två veckors sammanhållande ledighet, vilket de så väl behöver efter en tuff höst.

Nu ska jag bara softa resten av arbetsdagen och sedan ska jag smita ifrån tidigt så jag hinner sova någon timme innan jag ska jobba i Danshallen.

Tankar om vinterdepression

Ända sen tonåren har jag haft vinterdepressioner. I tonåren skolkade jag jättemycket. Mina föräldrar gick hemifrån innan mig, och det var så lätt att ligga kvar i sängen.

Det som kändes bra i stunden fick förstås svåra konsekvenser som ångest, som gjorde att jag fick ännu svårare att komma iväg till skolan. Jag sov mig igenom större delen av vintern i halva åttan, hela nian och hela gymnasiet.

Gymnasiet blev värre än värst. Under tre år gick det inte en enda vecka utan att jag skolkade 2-3 dagar per vecka. Jag låg kvar hemma i sängen, oförmögen att ta mig upp. (Nu när jag har en egen dotter som går i nian kan jag inte förstå hur detta kunde fortgå utan att mina föräldrar blev varse och gjorde något åt det. Men de hade fullt upp med sina egna bekymmer, men det är en helt annan historia.) Konsekvensen blev i alla fall att jag sket bort mina gymnasiebetyg och sabbade mina chanser att plugga vidare.

Med facit i hand förstår jag att jag var deprimerad. Min pappa var också svårt deprimerad i perioder av sitt liv så sannolikt har det en ärftlig orsak. Hjärnans kemi är ju precis som allting annat ärftlig. Låga halter av serotonin och dopamin gör dig deprimerad.

Varje höst i oktober-november blev jag nedstämd, håglös, apatisk. Allt var jobbigt och tråkigt och kändes onödigt. Ingenting var kul. När jag började jobba kunde jag förstås inte skolka längre, så då var jag tvungen att pallra mig ur sängen. Men jag mådde inte bra, och till viss del dövade jag obehaget med godis och alkohol.

Den stora vändningen kom när jag fick barn 1997, för då kunde jag ju inte sova mig igenom vinterhalvåret. Jag var tvungen att gå upp och göra saker, och efterhand kom också lusten. Då hade jag lärt jag mig att aktivera mig ur nedstämdheten, något som det talas mer och mer om inom psykologin.

Samspelet tanke-känsla-agera pågår ständigt inom oss. När faktorerna tanke-känsla är svajjiga kan man fortsätta agera, och då kommer de andra bitarna ikapp så småningom.

På samma sätt kan man jobba med sina tankar medvetet när faktorerna känsla-agera svajjar. Positiva tankar behöver inte vara så hurtfriska, men det gäller liksom att värdesätta vartenda positivt ögonblick.

Det enda som är svårt att påverka medvetet är känslan, för man känner ju vad man känner. Det bästa sättet att komma åt det är att acceptera exakt vad man känner, utan att lägga någon värdering i det. Om man till exempel är väldigt arg en dag ska man inte tänka ”Jag är arg på allt och alla, och folk tycker nog att jag är helt puckad”. Tänk i stället ”I dag har jag verkligen vaknat på fel sida. Jag ska nog undvika folk i dag och lägga mig tidigt.”

År 2006-2007 blev jag deprimerad igen. Orsaken var nya arbetsuppgifter utan att jag hade fått rätt ”verktyg”, samtidigt som yngsta dotterns medfödda sjukdom under många år hade slitit på mina reserver. Hon föddes 1999 och efter några år var jag liksom utmattad. Min diagnos blev utmattningsdepression och jag var sjukskriven på heltid i tre månader. Allt var svartare än svartast.

Sen dess har jag ätit serotoninhöjande medicin. Jag slutade efter 1,5 år men då blev jag deprimerad igen och fick börja med medicinen igen. Nu vågar jag inte sluta helt, även om jag bara äter 1/2 tablett per dag. Jag mår M Y C K E T sämre precis när jag börjar med medicinen, som en biverkning, och det vill jag helst inte uppleva igen.

Tidigare år har jag behövt höja medicinen till 1 tablett under vinterhalvåret men i år känns det inte som det behövs. Jag mår bra. Det beror förstås på att jag medvetet arbetat med mig själv, skapat tid för återhämtning, tränar regelbundet, äter helt annorlunda, skapat nya fungerande rutiner för att undvika stress etc.

Så om jag fortsätter må bra hela vintern tänker jag påbörja en nedtrappning till våren. Det G Å R att höja sitt serotonin och dopamin naturligt med bra kost och träning, och givetvis är det mycket bättre än medicin.

Samtidigt tycker jag att seritoninhöjande medicin är bra i det akuta skedet, som ett gips på ett brutet ben. Precis som med ett brutet ben tar det tid att läka hjärnan, rehabilitera och förebygga att skadan sker igen. Men nu är som sagt tiden nog snart mogen.

Etikettmoln