Just another WordPress.com weblog

Tankar om vinterdepression

Ända sen tonåren har jag haft vinterdepressioner. I tonåren skolkade jag jättemycket. Mina föräldrar gick hemifrån innan mig, och det var så lätt att ligga kvar i sängen.

Det som kändes bra i stunden fick förstås svåra konsekvenser som ångest, som gjorde att jag fick ännu svårare att komma iväg till skolan. Jag sov mig igenom större delen av vintern i halva åttan, hela nian och hela gymnasiet.

Gymnasiet blev värre än värst. Under tre år gick det inte en enda vecka utan att jag skolkade 2-3 dagar per vecka. Jag låg kvar hemma i sängen, oförmögen att ta mig upp. (Nu när jag har en egen dotter som går i nian kan jag inte förstå hur detta kunde fortgå utan att mina föräldrar blev varse och gjorde något åt det. Men de hade fullt upp med sina egna bekymmer, men det är en helt annan historia.) Konsekvensen blev i alla fall att jag sket bort mina gymnasiebetyg och sabbade mina chanser att plugga vidare.

Med facit i hand förstår jag att jag var deprimerad. Min pappa var också svårt deprimerad i perioder av sitt liv så sannolikt har det en ärftlig orsak. Hjärnans kemi är ju precis som allting annat ärftlig. Låga halter av serotonin och dopamin gör dig deprimerad.

Varje höst i oktober-november blev jag nedstämd, håglös, apatisk. Allt var jobbigt och tråkigt och kändes onödigt. Ingenting var kul. När jag började jobba kunde jag förstås inte skolka längre, så då var jag tvungen att pallra mig ur sängen. Men jag mådde inte bra, och till viss del dövade jag obehaget med godis och alkohol.

Den stora vändningen kom när jag fick barn 1997, för då kunde jag ju inte sova mig igenom vinterhalvåret. Jag var tvungen att gå upp och göra saker, och efterhand kom också lusten. Då hade jag lärt jag mig att aktivera mig ur nedstämdheten, något som det talas mer och mer om inom psykologin.

Samspelet tanke-känsla-agera pågår ständigt inom oss. När faktorerna tanke-känsla är svajjiga kan man fortsätta agera, och då kommer de andra bitarna ikapp så småningom.

På samma sätt kan man jobba med sina tankar medvetet när faktorerna känsla-agera svajjar. Positiva tankar behöver inte vara så hurtfriska, men det gäller liksom att värdesätta vartenda positivt ögonblick.

Det enda som är svårt att påverka medvetet är känslan, för man känner ju vad man känner. Det bästa sättet att komma åt det är att acceptera exakt vad man känner, utan att lägga någon värdering i det. Om man till exempel är väldigt arg en dag ska man inte tänka ”Jag är arg på allt och alla, och folk tycker nog att jag är helt puckad”. Tänk i stället ”I dag har jag verkligen vaknat på fel sida. Jag ska nog undvika folk i dag och lägga mig tidigt.”

År 2006-2007 blev jag deprimerad igen. Orsaken var nya arbetsuppgifter utan att jag hade fått rätt ”verktyg”, samtidigt som yngsta dotterns medfödda sjukdom under många år hade slitit på mina reserver. Hon föddes 1999 och efter några år var jag liksom utmattad. Min diagnos blev utmattningsdepression och jag var sjukskriven på heltid i tre månader. Allt var svartare än svartast.

Sen dess har jag ätit serotoninhöjande medicin. Jag slutade efter 1,5 år men då blev jag deprimerad igen och fick börja med medicinen igen. Nu vågar jag inte sluta helt, även om jag bara äter 1/2 tablett per dag. Jag mår M Y C K E T sämre precis när jag börjar med medicinen, som en biverkning, och det vill jag helst inte uppleva igen.

Tidigare år har jag behövt höja medicinen till 1 tablett under vinterhalvåret men i år känns det inte som det behövs. Jag mår bra. Det beror förstås på att jag medvetet arbetat med mig själv, skapat tid för återhämtning, tränar regelbundet, äter helt annorlunda, skapat nya fungerande rutiner för att undvika stress etc.

Så om jag fortsätter må bra hela vintern tänker jag påbörja en nedtrappning till våren. Det G Å R att höja sitt serotonin och dopamin naturligt med bra kost och träning, och givetvis är det mycket bättre än medicin.

Samtidigt tycker jag att seritoninhöjande medicin är bra i det akuta skedet, som ett gips på ett brutet ben. Precis som med ett brutet ben tar det tid att läka hjärnan, rehabilitera och förebygga att skadan sker igen. Men nu är som sagt tiden nog snart mogen.

Annonser

Kommentarer till: "Tankar om vinterdepression" (4)

  1. Visst kan man må bättre med tankeverksamhet, men ibland behöver vi ju lite extra hjälp på traven Kul att du verkar kara dig med mindre medicin denna höst (nu verkar jag få skriva med blindskrift igen, ser inte bokstäverna….)

  2. Intressant. Tack för att du delar med dig. Jag åt också seratoninhöjande en period men jag tyckte att jag mådde ännu sämre. Kanske var jag inte tillräckligt uthållig.

    • De första två veckorna mådde jag mycket sämre, men sen vände det. Och då snackar vi självmordstankar. De veckorna vill jag aldrig uppleva igen. Har man anlag för panikångest är man superkänslig för minsta lilla, och min kropp reagerar på substansen i medicinen. När jag får den dagligen reagerar den inte lika starkt vid höjning och sänkning. Men målsättningen är förstås att klara mig utan, ta bort ”gipset”. Men jag väntar till våren.

  3. Och jag berättar så gärna om mina erfarenheter av depression. Jag har insett att de som sjuka inte orkar, så det är vi som tillfrisknat som måste sprida kunskapen 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: