Just another WordPress.com weblog

För nästan exakt ett år sedan gå/joggade jag min första runda på det röda eljusspåret (2,2 km) i Västra Mark, Karlskrona. I dag var jag tillbaka igen – och den här gången sprang jag.

När jag började löpträna för ett år sedan kallade jag det gå/jogga. Jag gick raskt, joggade en stund, gick igen och så vidare. Under de första rundorna förra våren blev det ungefär 70 procent gå och 30 procent jogga. Vissa gånger var det flåset som inte hängde med, och andra gånger var det benen som inte orkade.

Jag kämpade på, en gång i veckan, och i slutet av maj förra våren var jag nog uppe i 50 procent gå och 50 procent jogga. Som bäst klarade jag två varv på det röda elljusspåret (2 x 2,2 km) på 46 minuter.

Miljön på Västra Mark är underbar. Man springer längs med havet nästan hela tiden, genom vackra bokskogar och just nu är marken täckt av vitsippor. Det finns en massa olika spår på olika längd, men elljusspåret (2,2 km) är det enda jag provat hittills.

Värst – eller bäst beroende på hur man ser det – är alla backar. Upp och ner hela tiden. Vill man träna på att springa i backar och pressa flåset så ska man springa i Västra Mark.

För ett år sedan orkade jag inte springa uppför en enda backe. I dag sprang jag två varv på det röda elljusspåret utan att stanna en enda gång, och sluttiden på totalt 4,4 km blev 34 minuter.

För att göra en lång historia kort så fortsatte jag inte löpträna efter förra våren. Under sommaren, hösten och vintern fokuserade jag på annan träning i stället. Jag blev liksom aldrig fast för att springa fullt ut.

I mitten av mars började jag återigen löpträna – denna gång två gånger per vecka. Då märkte jag att utvecklingen kom igång på allvar.

En klok kvinna sa till mig häromdagen: ”Om man bara springer en gång i veckan så börjar man om lite varje gång. Springer man två-tre gånger per vecka så utvecklas man från vecka till vecka.”

Det kan jag verkligen skriva under på.

Lika roligt är att min träningskompis Å, som aldrig har sprungit ett steg innan BLT inledde sin löparskola för åtta veckor sedan, sprang med mig hela tiden i dag i Västra Mark. Hon sprang lika snabbt som jag och hon stannade inte heller en enda gång.

Att klara av något som man aldrig hade trott om sig själv är nog den största gåva som man kan ge sig själv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: