Det känns tungt nu

I går ringde min mamma och berättade att en släkting till oss är död. Han hade hängt sig hemma i köket. Anledningen till att jag skriver om något så intimt är att jag är så förbannat trött på att man inte pratar om alla som faktiskt tar sitt eget liv. Varje år dör fler personer i självmord än det dör i trafiken!

När jag i dag berättat detta i min allra närmaste omgivning så har jag direkt fått respons av typen ”En kompis till mig..”, ”Mina barns far…”, ”Min pappa…” och så vidare.

Överallt omkring oss finns människor som känner någon som inte orkat leva vidare och vi pratar inte om det! Varför? Jag tror att många upplever självmord som skamligt – vilket är hål i huvudet enligt min mening. Vad är det för skillnad på ett brutet ben och en bruten livsvilja? Vad är det för skillnad på att vara ”sjuk i hjärnan” och ”sjuk i magen”? Det är I N G E N skillnad alls. En del av oss är bensköra och drabbas lätt av benbrott, och andra av oss har en benägenhet att bli deprimerade och få ångest, med självmordstankar som följd. Så enkelt är det.

Både benskörhet och psykisk ohälsa kan man få vård för, men resurserna inom vården för respektive område är milsvida åt. Jag blir så arg när jag tänker på det. Den absolut största skillnaden är att den ena sjukdomen är dödlig. Lika dödlig som svår cancer, och hur mycket pengar får inte den typen av vård?

När jag våren 2007 blev utmattningsdeprimerad så var jag bokstavligt talat skuggan av vad jag är i dag. Min blick var helt tom och mina rörelser gick i slowmotion. Livsvilja kunde jag inte ens stava till. Efter tre veckor utan sömn (jag överdriver I N T E) så blev jag sjukskriven. De sista arbetsdagarna minns jag inte ens hur jag kom till och från jobbet, fast jag körde bil 4,5 mil enkel resa.

När jag var på jobbet gjorde jag ingen nytta alls. Jag flyttade papper fram och tillbaka på skrivbordet, visste inte i vilken ända jag skulle börja. Allt kändes övermäktigt, som värsta Einsteinproblemen. Jag kunde inte skicka ett mail utan att läsa det 20 gånger, och inte ens då vågade jag trycka på skicka-knappen. Jag hade beslutsångest i kubik och jag hade inte tillgång till mina egna förmågor längre.

Små detaljer blev gigantiska problem och jag minns att vissa kollegor sa ”hallå, vad är problemet?”. Andra försökte nå fram till mig, men jag isolerade mig. (Det är första varningstecknet, när folk inte fikar, lunchar och umgås med sina kollegor.) Meningen ”Det här är inte jag” cirkulerade runt, runt i kroppen som i en tvättmaskin. (Det finns en bok med den titeln som beskriver depression bra också.)

Nattetid, då jag inte kunde sova, gick jag runt, runt köksön hemma och tänkte ”Det här händer inte – det är en mardröm, jag vaknar snart”. Jag hyperventilerade så kraftigt att jag fick domningar och stickningar i fingrar och ansikte pga för mycket syre. Korta stunder la jag mig på soffan och bad till en högre makt att jag skulle få sova en stund, men väldigt snabbt var jag uppe och trampade igen. Jag kände mig som en Duracell-kanin på uppåt-tjack.

Om jag slocknade en stund, med hjälp av insomningstabletter, så väcktes jag efter en timme av ångesten som tog strupgrepp på mig så jag inte fick luft. Då fick jag rusa ut på altanen och dra djupa andetag. Till slut fick jag panikångest så fort jag gick in i sovrummet. Totalt tog det fem veckor innan jag började sova igen, och då med hjälp av insomningstabletter. Fem veckor! Fatta att hjärnan var fullständigt utmattad.

Jag slutade äta, allt bara växte i munnen på mig. Det kändes som jag tuggade på bark. Däremot drack jag kopiösa mängder vatten för jag var ständigt torr i munnen pga stressen. Jag gick ner 8 kg på tre veckor. Under hela tiden var jag märkligt nog fullt frisk i övrigt. Ingen förkylning, inte ens huvudvärk. Jag tror att det är kroppens sätt att mobilisera alla krafter, och jag tror att jag var fullpumpad av inflammationshämmande kortisol. Hos läkaren lät mitt hjärta bra, och blodtrycket var snudd på lågt. Hur kunde jag vara så frisk och må så dåligt?

Värst av allt var nog att jag svek mig själv så katastrofalt. Jag såg mig själv som en duglig, handlingskraftig kvinna och fanns det en enda person i hela världen som jag kunde lita på så var det mig själv. Nu slogs den bottenplattan helt i spillror. Jag var ett vrak som inte ens kunde stava längre. Jag glömde bort alla mina koder till korten och stod som ett fån i affären och hummade. Frågade någon mig något så svarade jag så osammanhängande att de bara stirrade helt oförstående på mig. Jag kunde inte ta hand om mina barn, till slut vågade jag inte köra bil. De första tre veckorna av sjukskrivningen tillbringade jag i soffan framför tv:n dag som natt, helt avstängd från omvärlden. Men jag kunde inte sova, inte ens dagtid.

När jag skriver detta nu så tror jag att det är en annan person som jag skriver om. Jag kan inte fatta att det var jag. Men precis så dåligt mådde jag. Och precis så dåligt mår många andra just nu.

Jag fick antidepressiv, så kallad serotoninhöjande medicin, och redan dag två mådde jag sjutton resor värre än dagen innan. Hur det nu var möjligt, men det fanns liksom ingen botten. Jag gick hemma och funderade på hur jag enklast skulle ta livet av mig, för att det skulle ”drabba” min familj på minsta sätt. När jag skriver det här i dag tror jag knappt att det är sant, men precis så kände jag. Jag tittade på köksknivarna hemma, och jag funderade på om jag kunde gå ”vilse” i skogen och frysa ihjäl.

På tredje dagen mådde jag helt galet dåligt. Panikångesten rev i kroppen dag som natt, jag hyperventilerade och toksvettades, fick ingen luft, hade tunnelsyn på sugrörsnivå, och jag tänkte bara ”bort, bort” när mina barn närmade sig i ett försök att nå fram och trösta mig. De lyckades inte. Då ringde jag psykakuten och viskade i telefonen ”hjälp mig” och de skrattade nästan åt mig. Hade jag stått i deras foaje med kniven mot strupen hade de kanske övervägt att ta emot mig – men nu var det kalla handen. De hänvisade mig till kommunens psykiatrivård som hade öppet dagtid måndag till fredag.

Så jag ringde psykvården i min kommun och fick prata med en sköterska som frågade ”Är du patient hos oss?” och eftersom jag knappt kunde formulera en vettig mening från början till slut kände jag mig Ö V E R G I V E N och allt hopp försvann. Jag föll bokstavligt talat ihop i en hög på golvet.

Efter 15 min ringde en överläkare från psykvården i min kommun upp mig. Han sa ungefär så här: ”Den medicin du fått höjer ditt serotonin, vilket är betydelsefullt just vid depression. En vanlig biverkning är att man mår väldigt mycket sämre i början. Efter två veckor brukar det vända. Av mina patienter som får sådan medicin så brukar 9 av 10 bli bättre efter två veckor. Håll ut. Lägger du av med medicinen nu så skjuter du bara problemet framför dig. Varje lite smula av medicinen du får i dig gör att du mår bättre på sikt.”

Det telefonsamtalet blev min räddning. Jag fortsatte med medicinen, trots självmordstankarna som hela tiden cirkulerade i mitt huvud. Efter nästan exakt två veckor reste jag mig ur tv-soffan, där jag hade legat på rygg i princip natt som dag i tre veckor, och tänkte ”Jaha, vad ska man hitta på i dag då?” Då hade det äntligen vänt.

Efter några veckor fick jag ett brev på posten. Jag hade fått en tid hos en läkare på psykiatrin i min kommun den 15 maj. Jag blev sjukskriven den 28 mars och ringde samtalet till psykvården i min kommun den 4 april, och först 1,5 månader senare hade jag fått en läkartid hos psykiatrin. Då var jag nästan på väg att börja jobba igen, åtminstone i tanken. Jag ringde upp och sa ”Jag behöver inte den tiden längre – ge den till någon som mår dåligt NU.”

OM jag inte hade fått akut tid hos företagshälsan och medicin utskriven av den läkaren, OM jag inte hade fått överläkarens telefonsamtal när jag mådde som sämst, och OM inte den medicinen jag hade fått utskriven hade hjälpt mig så hade jag också kanske gått över gränsen. Det är I N T E individens vilja som styr i det läget, det är sjukdomen som ”talar”.

Depression och ångest Ä R en dödlig sjukdom. Alla vuxna har nog tänkt tanken någon gång, men klyftan mellan tanke och handling är stor. Men den är väldigt liten och skör när man är deprimerad och på fullt allvar tror att alla i ens omgivning, inkluderat sina egna barn, faktiskt får ett mycket bättre liv utan en själv.

Serotoninhöjande medicin är inte det enda man behöver. Det är som ett gips på ett brutet ben. Man behöver också massor av samtalshjälp för att förstå vad som hänt, lita på sig själv igen (vilket tar enorm tid), och bli klokare så man gör bättre val i framtiden.

I efterhand har jag undrat varför det inte finns föreningar och lobbygrupper som jobbar aktivt för att påverka politiker och sjukvård angående den bristfälliga vården som finns för människor med psykisk ohälsa. Rätt snabbt insåg jag att som ”sjuk” är du ensammast i hela världen – ingen kan förstå hur dåligt du mår. Och när du blivit ”frisk” vill du bara glömma att du någonsin varit ”sjuk”. Du skäms och du vill lägga det bakom dig för alltid.

Just därför skriver jag det här inlägget. Jag skäms inte ett dugg, och jag är övertygad om att det är viktigt för oss som tillfrisknat att föra de ”sjukas” talan.

För övrigt känns det just nu futtigt och ytligt att ens tänka på vikt och utseende. Fast jag har köpt nytt batteri till vågen och i morgon rapporterar jag min slutvikt för Rivstarten, och det får bli som det blir. Jag har hela livet på mig att nå min målvikt.

Jag vill förresten tipsa om ett evenemang som heter Ångestloppet och som finns på Facebook. Gå gärna med och delta alla ni som bor i Stockholm, om inte annat så för att stödja min kamp för att synliggöra psykisk ohälsa. Själv kan jag inte åka till Stockholm enbart för att delta i detta lopp men jag tänker gå till gymmet och springa på löpbandet och jag tänker springa exakt 209 meter i ett galet högt tempo, så jag nästan kräks.

http://www.facebook.com/?ref=hp#!/events/352709244742713/

”Boka in fredagen den 23 mars kl. 14.00! Då går starten för världens kortaste stadslopp – Ångestloppet.
Spring eller gå 209 meter från starten på S:t Paulsgatan till målgången utanför Fountain House på Götgatan 38. Ångestloppet ska vara en rolig publikhändelse med två huvudsakliga mål:
- Att få igång samtal och öppenhet kring psykisk hälsa och kanske rasera en och annan fördom.
- Att få människor att börja röra på sig och sätta fokus på hur viktig kopplingen mellan fysisk och mental hälsa är.
Alla är välkomna, på med skorna och kom och spring med oss!”